Sverigedemokraterna har länge varit ett parti som framhållit sitt stöd för jaktkulturen och laglydiga medborgares rättigheter
Det finns en märklig logik i svensk politik just nu. Samtidigt som skjutningarna i våra städer når rekordnivåer, väljer regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna – att gå fram med hårdare vapenlagar riktade mot jägare och sportskyttar. AR-vapen för jaktändamål ska förbjudas, trots att det är insmugglade, illegala vapen som används i den organiserade brottsligheten. Hur gick det till att det blev de laglydiga vapenägarna som fick bära ansvaret för gängens skjutningar? Samtidigt står man lamslagen inför de skjutningar och sprängningar som sker. Här står man nästan handfallen. Det paradigmskifte som utlovades gällande lag och ordning blev en smäll i ansiktet på de som följer lag och ordning.
Sverigedemokraterna har länge varit ett parti som framhållit sitt stöd för jaktkulturen och laglydiga medborgares rättigheter. Partiets väljarbas har i hög grad bestått av människor utanför storstäderna, där jakt är en naturlig del av vardagen. Att SD nu stödjer ett vapenförbud, som i praktiken drabbar just denna grupp, är anmärkningsvärt och väcker frågan: är detta ett exempel på att partiet håller på att överge sina kärnväljare?
Från början var SD ett parti som gick emot det politiskt korrekta narrativet och vågade kritisera de stora partiernas symbolpolitik. Nu tycks de istället anpassa sig till en vänsterlogik där färre vapen i samhället antas leda till minskad kriminalitet – trots att brottslingarna knappast bryr sig om jaktlicenser och vapenförvaringsregler. Den retoriska fällan är uppenbar: genom att acceptera denna argumentation flyttar SD sig närmare de partier de en gång utmanade.
Man kan fråga sig vad den strategiska tanken bakom detta är. Är det ett försök att locka väljare från de större partierna, genom att profilera sig som ett mer ”modernt” och brett högerparti? Eller är det ett tecken på att SD börjar glida in i samma politiska kompromisskultur som de en gång kritiserade? SD håller på att bli precis som alla andra. Nu är det säkerställt att vi har åtta socialdemokratiska partier.
Samtidigt växer ilskan bland jägare och sportskyttar. De har länge sett SD som sin försvarare, men nu känner de sig svikna. Förtroendet svajar, och många ställer sig frågande till partiets framtida positionering. På sociala medier märks en växande kritik mot partiets hållning, och många ifrågasätter om SD fortfarande representerar dem.
Ta till exempel jägaren som nu tvingas avstå ett av sina vapen. I ett land som redan är strikt reglerat. Samtidigt flödar insmugglade vapen in i landet, utan att myndigheterna lyckas stoppa det. Man straffar de som absolut inte har något att göra med den utvecklingen vi har i landet.
Medan jag skriver detta kommer beskedet: Richard Jomshof (SD) avgår som ordförande i justitieutskottet. Beskedet kommer efter hans kritik mot ändringen i vapenlagen som har aviserats av regeringen och Sverigedemokraterna.
”Min kritik handlar primärt om att det är ett förhastat och känslomässigt beslut som saknar förankring i våra respektive partier. Det står jag fast vid”, skriver Jomshof i inlägget. Ett av partiets mest profilerade namn inom rättspolitiken kliver alltså åt sidan. Är det en följd av hans kritik, eller ett tecken på att partiet försöker kväva intern opposition? Många kommer att tolka detta som ytterligare en indikation på att SD förändras internt. Är det en slump att detta sker just nu, eller är det en del av partiets anpassning till en ny politisk linje?
I en tid då människor söker tydliga alternativ och principfasthet kan en sådan svängning bli kostsam. Frågan är om SD gör en strategisk vinst på detta, eller om de i stället alienerar sina ursprungliga väljare och tappar sin ”vanliga folks”-förankring. Det återstår att se hur deras kärnväljare reagerar i kommande opinionsundersökningar.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa uppskattning genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565