Tänk att vi har Jonna Sima. Tänk att vi har Aftonbladet. Utan dem skulle Sverige förlora sitt moraliska rättesnöre. Nu vet vi alltid vad som är rätt – eftersom Jonna talar om det för oss.
Det är fel att vilja släppa in SD i regeringen. Och det är Expressens fel.
För de har svikit arvet – det vill säga den historia Jonna just i detta fall råkar bry sig om.
Expressen grundades 1944 som en motreaktion mot nazismen. Det är viktigt att minnas. Det var alltså Expressen som besegrade Hitler – inte de allierade, inte motståndsrörelserna, inte världshistoriens mest förödande krig. Nej, utan en svensk kvällstidning.
Och nu, i ett svek som får Jonna att snyfta i tangentbordet, har Expressens ledarsida uttryckt tanken att SD – det parti som 20 % av svenska folket röstar på – eventuellt skulle kunna delta i en regering.
Sorg! Fasa! Det går inte an. “Sorgen i det är bottenlös,” skriver Jonna. Vi andra känner igen känslan – men kanske inte av samma skäl.
Vad ingen på Aftonbladet talar om
Aftonbladet var en gång öppet nazistisk. Det finns inget behov av att spekulera – det är ett faktum. På 1930-talet agerade tidningen språkrör för tyskvänliga sympatier, med hyllande texter om det nya ledarskapet i Berlin.
Och ändå var det just denna tidning som senare köptes upp av LO – fackföreningsrörelsen nära knuten till Socialdemokraterna. Den rörelse som nu, via sitt ägande, har direkt inflytande över Aftonbladets ledarsida. Så när Socialdemokraternas partipolitiska gren i medievärlden anklagar andra för att ”svika kampen mot extremism”, sker det alltså från ”redaktionslokaler” delägda av en organisation som bokstavligen köpte en tidigare nazisttidning.
Det är svårt att hitta en bättre illustration av svensk dubbelmoral.
Den moral man aldrig gjort upp med
Jonna Sima vill gärna vara demokratins väktare, men verkar ha glömt att det Sverige hon försvarar en gång lät myndigheter övervaka judiska organisationer, att UD drev en antisionistisk linje, och att sympatisörerna i Rosenbad låg närmare Damaskus än Jerusalem.
Socialdemokraternas valfilm från 1946 var ett pinsamt stycke främlingsfientlig propaganda, där flyktingar beskrevs som ett hot mot folkhemmet. Antisemitismen levde kvar i det officiella Sverige långt efter andra världskrigets slut – ofta just i de maktcentra som nu säger sig bära det goda arvet.
Det är lätt att fördöma SD – svårare att göra upp med sina egna heliga kor.
Den nya liberalismen
I Jonnas värld är liberalism inte längre en frihetsidé. Det är en ritual. Man ska säga rätt saker, hata rätt personer, peka finger mot höger medan man överseende tittar bort från vänsterns gamla diktaturkramare. Det handlar inte om värderingar – det handlar om tillhörighet. En sorts journalistisk klanmentalitet där etik används som tillhygge snarare än kompass.
Det är därför SD aldrig får släppas in – oavsett hur de förändrats. För de är ”fel sort”. Men Vänsterpartiet, vars historia är långt mer komprometterad? De går bra. De har rätt fiender.
En sorglig sorts journalistik
Jonna Sima skriver inte för att informera. Hon skriver för att bekräfta en världssyn. Det är inte analys, det är inte insikt – det är en ritualiserad vädjan till läsare som redan håller med. Och det är precis vad Aftonbladets ledarsida är: en ideologisk trygghetszon där man aldrig behöver rannsaka sitt eget arv.
Men sanningen är att den moraliska indignationen klingar ihåligt när den kommer från ett parti och en tidning med detta bagage. Det är därför många av oss inte längre tar dem på allvar.
Och kanske är det därför den verkliga sorgen inte handlar om Expressens förändring – utan om att svensk offentlighet tillåter så mycket hyckleri, utan att blinka.
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.