När staten tappar kontrollen över det farliga, kompenserar den med att utöva makt över det ofarliga. Det är trygghetsteater i repris: ungdomars öl hälls ut, fotbollsfans får batong, men gängen styr kvarteren och extremister skriker om att utrota judar – utan konsekvens. Och värst av allt? Svensken accepterar det.
Barn mördar barn. Unga kvinnor slits i stycken av bomber. Mödrars kroppar slits i bitar. När villakvarteren förvandlas till krigszoner är det inte längre bara ett förortsproblem – det är ett svenskt sammanbrott.
Och medan människor bokstavligen sprängs ihjäl, sätter staten in sina resurser – mot studenter som dricker öl eller när någon viftar med en liten israelflagga. Då kan minsann polisen rycka tag i människor och föra bort dem.
Inför Valborg rycker polisen ut. De beslagtar alkohol, häller ut öl i rännstenen och markerar med full pondus. Här fungerar våldsmonopolet som det ska. Inga tveksamheter. Inga ”sociokulturella förklaringar”. Bara ordning och reda, tack.
Samma sak på fotbollsmatcher. Då mobiliserar polisen med batonger och tårgas. Jag såg själv hur de gick till angrepp mot unga killar som satt upp ett klistermärke utanför tunnelbanan. Då var det minsann inga diskussioner om proportionalitet.
Det är lätt att slå ner på de skötsamma. Polisen vet att det är riskfritt. Ingen skjuter tillbaka. Ingen advokat står med kamera och hotar med DO-anmälan. Inget klanråd ringer upp enhetschefen. Inga konsekvenser.
Men när verkligt våld river genom våra bostadsområden, när gäng skjuter, när kvinnor sprängs till döds och när barn dras in i mordkommandon – då famlar makten efter förståelse. Då blir batongen en filosofisk fråga. Då blir yttrandefriheten ”bred” nog att rymma skanderande om att judar ska utrotas.
Det är samma mönster överallt: – Staten går hårt åt fotbollsfans men låter religiösa extremister marschera fritt. – Aktivister ropar efter revolution, hotar folkvalda politiker och journalister – men möts med dialog och tal om samförstånd. – Småföretagare krossas av nytolkade regler, medan skattefinansierade fuskare hålls bakom sekretess och skyddas av narrativet.
Samtidigt går kultureliten i kollektiv klagosång över att Medin fängslats. ”Ingen ska fängslas för sin journalistik”, säger de. Och de har rätt. Men nu är Medin mer än bara en journalist. Var befann sig samma kulturelit när Mats Dagerlind fängslades? Då var det knäpptyst. Eller ännu värre – många skrattade. Då kom det inga långa utlägg om att journalisternas frihet är helig och att fria medier är en grundbult i demokratin.
Dubbelmoralen är monumental. Men i grunden handlar det inte bara om svek från makten – utan om underkastelse från folket.
För i slutändan är det faktiskt de skötsamma som bär ansvaret. Det är de som röstar, år efter år. Det är de som fortfarande tror att systemet fungerar, bara man sköter sig själv. De tror att lydnad belönas med trygghet. Att rättssäkerheten är för alla. Att staten är neutral.
Det finns många skäl att klaga på polisen. Och ännu fler att ifrågasätta hur makten använder den.
Men det finns också tillfällen att visa uppskattning. Många poliser gör mer än vad som kan krävas, ofta i hopplösa förhållanden, för att mota tillbaka gängens framfart. Det är inte batongbäraren på gatan som är problemet.
Problemet är strukturellt. Det sitter i organisationen, i ledarskapet, i politiken – och i den tysta lydnaden från ett folk som fortfarande tror att lydnad belönas med trygghet.
Men det är en lögn. Staten skyddar dem som skriker högst och hotar mest. De lydiga får böta. De våldsamma får tolkningsföreträde.
Die dumme Schweden.
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.