Det är inte högern som hotar demokratin. Det är de som påstår sig försvara den.
Vänstern älskar att kalla sig demokratins försvarare. Men varje gång den får makt ser vi motsatsen: mindre frihet, mer kontroll, fler förbud. För dem handlar demokrati inte om folkets vilja – utan om rätt åsikter. Och när folket röstar fel, då ska systemet justeras, inte politiken. Det är därför vänstern inte längre är en politisk kraft bland andra – utan ett hot mot själva idén om självstyre.
I Flamman beklagar sig Leonidas Aretakis över att nyliberaler och konservativa blivit auktoritära.
Han påstår att den klassiska liberalismens frihetsideal numera leder till Orban, Trump och brunhöger. Det låter som intellektuell analys – men det är bara det gamla vanliga vänsterspråket för: ”De styr inte som vi vill.”
För i vänsterns värld är demokrati inte en process – det är ett resultat. Och om folket röstar fel, då måste något ha gått snett. Då är det trollfabriker, desinformation, utländsk påverkan, eller “högerpopulismens normalisering”. Aldrig att det är vänsterns egen politik som folket tröttnat på.
Men låt oss tala klarspråk. Det finns inga fria vänstersamhällen. Inte ett enda.
Visa mig ett land där vänstern haft makten fullt ut, och jag ska visa dig: – fängslade dissidenter – kvävda medier – en ekonomisk ruin – och en nomenklatura som lever gott på att andra lyder
Kuba. Venezuela. Sovjet. DDR. Kina. Nordkorea. Alltid samma mönster. Alltid samma slut.
Och Sverige? Vi må hålla val, men vi har åtta partier där samtliga har internaliserat i den socialdemokratiska hegemonin.
Eller för att tala klarspråk: alla åtta partier är socialister – i en fallande skala. Det finns ingen verklig höger i Sverige. Bara olika versioner av samma centralstyrda välfärdsstat, med lite mer eller mindre skattesmink.
Resultatet?
– Här döms en konstnär till fängelse – inte för hets, inte för våld – utan för satir. – Här fängslas en journalist – inte för lögner, inte för brott mot någon – utan för att han publicerat offentliga uppgifter. – Här går skattepengar till föreningar som hyllar Hamas. – Här vill staten spåra varje transaktion i kampen mot “fel åsikter”. – Här drivs människor i exil för att de haft fel analys om apatiska barn.
Och när vänstern pratar om att skydda samhället från kapitalets tyranni, är det alltid med blicken riktad mot privata företagare – aldrig mot staten själv. Men i Sverige är det inte marknaden som förslavar. Det är staten. Det är den skattefinansierade byråkratin, inte Wall Street, som krossar småföretagare med godtyckliga tolkningar, försenade beslut och aktivistiska tjänstemän.
Det är det bidragsindustriella komplexet – inte “kapitalismen” – som göder lojalitet, inte ansvar. Här fördelas miljarder inte efter prestation, utan efter ideologisk lydnad. Här är det inte riskkapital som styr medier och kultur – det är pressstöd, Kulturråd och opinionsbidrag. Det är vänstern som har makten över pengarna. Och de använder den för att stänga ute alla som inte tillber rätt gud: staten själv.
Men detta kallas demokrati. Det kallas värdegrund. Det kallas “rätt sida av historien”.
Det är inte demokrati. Det är ett system för att konservera vänsterns makt – med alla medel utom öppna stridsvagnar.
Vänstern säger sig värna yttrandefrihet, men den existerar bara så länge du yttrar rätt sak. De säger sig stå för inkludering, men stänger systematiskt ute varje person som inte delar deras narrativ. De säger sig stå på de svagas sida, men föraktar de verkliga svaga som inte håller med.
När vänstern inte längre styr, ropar de fascism. När folket röstar annorlunda, säger de att demokratin är i fara. När staten inte längre tvingar dig att tycka rätt, kallar de det “systemhot”.
Men kanske borde vänstern börja fråga sig: Varför vill inte längre folket ha er? Varför förlorar ni mark trots att ni kontrollerar medier, kultur, skola och byråkrati?
Svaret är brutalt: Svenskarna börjar se. De ser hyckleriet. De ser maktfullkomligheten. De ser hur ni kallar diktatur för solidaritet – och tystnad för ansvar.
Demokratin började inte med vänstern. Den formades för att skydda människor från maktmissbruk – inte för att ge vänstern ensamrätt på sanningen. Det var aldrig tänkt att demokrati skulle betyda evig makt för ett moraliskt överlägset skikt. Men det är så vänstern tolkar den. För dem är yttrandefrihet bra – tills någon säger emot. För dem är val bra – tills folket röstar fel. För dem är tolerans fint – tills du blir för svår att tolerera.
Allt som inte är vänster är inte högerextremt, nazistiskt, auktoritärt eller ens ont. Att debattörer till vänster lever efter föreställningen att det är så, säger allt om hur farlig deras ideologi har blivit. När halva det politiska fältet stämplas som illegitimt, när varje avvikelse från vänsternarrativet likställs med fascism – då är det inte oppositionen som hotar demokratin. Då är det vänstern själv.
Men demokratin överlever dem. För verklig demokrati är inte ett vänsterprojekt. Den är ett skydd mot just den typ av ideologisk makthunger som vänstern representerar. Och varje gång vänstern avslöjar sin intolerans mot väljare, verklighet och valfrihet, blir det tydligare för allt fler:
Det är inte högern som hotar demokratin. Det är de som påstår sig försvara den.
—– Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.