Vänstern skriker – medierna ljuger – Åkesson nyanserar
Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen bjöd på något ovanligt i svensk politik: nyans. Men som vanligt möttes det av skrik från aktivister och vinklade rubriker från medier. Kanske är det dags att vi prövar något annat – att tänka själva.
Det var något befriande över Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen. Inte bara för att han var retoriskt vass, eller för att han manade till politisk skärpning i ett land som tappat kursen. Det som stack ut var en enkel men livsnödvändig påminnelse:
Man kan ha mer än en tanke i huvudet samtidigt.
Det borde vara självklart. Men i Sverige 2025 är det en kontroversiell idé. Här gäller ofta ett binärt tänkande – du är antingen god eller ond, för eller emot. En enda nyans utanför ramen, och du stämplas eller misstänkliggörs.
Åkesson sa att det går att tycka att Donald Trump är en olämplig ledare och samtidigt inse att han hade rätt i vissa sakfrågor. Det stämmer. Det går också att erkänna att Sverige begått allvarliga misstag i invandringspolitiken utan att vara främlingsfientlig. Det går att kritisera islamism utan att hata muslimer. Det går till och med att hålla med Åkesson i vissa delar utan att skriva under på hela hans projekt.
Ett sådant exempel är det han sa om invandrare som sköter sig, jobbar och bidrar. Att de är en självklar del av det svenska samhället och att vi ska vara rädda om dem. Det är inte de som är problemet. Problemet är de som utnyttjar systemet, begår brott, föraktar det land som gett dem en andra chans. Det är dem staten måste rikta sin kraft mot – med lagar, fängelser och principfasthet.
Och bara för att man är invandrare blir man inte mindre svensk. Tvärtom. Att välja Sverige, att stå upp för det här landet, för dess lagar, språk, friheter och skyldigheter – det är att vara svensk i handling, oavsett var man är född.
Men sådana nyanser ges sällan utrymme i det offentliga samtalet.
Mitt under talet dök en ensam klimataktivist upp. Hon skrek ett förvirrat slagord, störde och lämnade lika snabbt. Det var inte protest i egentlig mening – bara en impulsiv markering utan budskap. Symbolhandling före tanke, affekt före argument.
Samma logik styr mediebevakningen. Kort efter talet publicerade Expressen en artikel med rubriken: ”Åkessons beröm till Trump.” En medvetet vilseledande formulering, konstruerad för att trigga instinkt istället för analys. Först efter kritik justerades den till det mer korrekta: ”Åkessons beröm till Trumps invandringspolitik.” Men vid det laget hade klickmaskinen redan gjort sitt. I en hederlig offentlighet hade rätt rubrik stått från början.
Det är så samtalet ser ut. Aktivisten avbryter. Journalisten vinklar. Den som försöker säga något nyanserat får stå ensam kvar i motvind.
Men politik är inte moralteater. Det är inte ett lajv för den urbana medelklassens godhetssignalering. Det är ett verktyg för att lösa verkliga problem i riktiga människors liv. Då krävs det mer än en tanke i huvudet. Det krävs mod, nyans och en intellektuell hederlighet som numera verkar vara på utrotningshotad nivå.
Åkesson hade rätt. Och det borde fler våga säga – även de som aldrig kommer rösta på honom.
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.