Varifrån kommer denna otrygghetskänsla?
Idag såg jag en rapport där HBTQ-aktivister hävdade att de känner sig ”dubbelt eller tredubbelt utsatta.” Hotet, menar de, kommer inte bara från samhället utan även från politikerna. Länge har jag betraktat denna påstådda utsatthet som ett politiskt spel—en strategi byggd på att exploatera minoritetsnarrativ för att vinna inflytande. Men idag fick jag en annan tanke.
Tänk om denna utsatthet inte bara är en retorisk konstruktion för att vinna sympatier? Tänk om den faktiskt existerar? Om dessa aktivister verkligen upplever ett genuint hot, en djup känsla av otrygghet? Men då slog en annan fråga mig—varför känner jag mig inte utsatt?
Varifrån kommer denna otrygghetskänsla? Jag tar dagligen emot hat och hot. Jag har blivit nekad anställning, inte en, utan flera gånger, på grund av både min könsidentitet och min politiska övertygelse. Mitt arbete har saboterats, jag har trakasserats till den grad att jag tvingats gå till polisen. Ändå har jag aldrig sett mig själv som en utsatt person.
Detta är ett råd jag alltid ger till yngre transpersoner som söker sig till mig: Du är inte utsatt. Så länge du är fri att definiera din tillvaro, att välja den mening du vill följa i ditt liv, så är du inte utsatt. Du är mer än ditt kön. Var stolt över din frihet och förkasta inte dess skönhet i utsatthetens namn.
Jag säger samma sak till dessa aktivister. Om ni, trots att ni har 13 myndigheter, public service, obegränsad tillgång till skattemedel, och okritiserat inflytande över skolor, akademi och sjukvård, ändå känner er ”trippelutsatta” – då är det dags att ställa frågan: varifrån kommer hotet? För det kommer inte utifrån.
Hotet ni upplever är inte samhällets förtryck. Det är ert eget fängelse. Ni är fångar i en ideologi som brutalt exploaterar er för sin omättliga girighet. Ni har gjort er själva till verktyg för en kollektivistisk doktrin där individen och dess mening raderas.
Befria er. Lämna de falska gudarna bakom er. Känn friheten i att vara människa, inte ett offer. Utsattheten kommer att försvinna i samma ögonblick som ni återtar äganderätten över ert eget liv.
Text: Hanna Tehrani