Vi är andra klassens medborgare – i vårt eget land
Yttrandefriheten i Sverige är inte död – men den är inte längre allas. I ett land där hat mot judar normaliseras, där polisen blundar för hot men slår ner på fotografer och fotbollsfans, har vi fått ett rättssystem som dömer efter hudfärg, bakgrund och ideologi. Vi är på väg att bli dhimmis i vårt eget land – andra klassens medborgare i en ordning där islamister dikterar villkoren.
Det blir allt svårare att blunda för dubbelmoralen i det svenska rättsväsendet.
På ena sidan har vi grupper som gång på gång tillåts tänja på gränserna för vad som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle – hets, hot, vandalism och hat mot judar möts av en axelryckning. Polisen säger att yttrandefriheten är bred. Det är den – men bara ibland, och bara för vissa.
Jag har själv i över två års tid dokumenterat hur Palestinaaktivister – ofta i samspel med våldsvänstern – sprider antisemitism, hotar journalister, saboterar manifestationer och bryter mot ordningslagen. Jag har sett hur poliser tyst står bredvid medan extremister skriker att fotografer inte får filma – trots att de befinner sig på allmän plats. De är inte bara högljudda – de är hotfulla, aggressiva, spottar, skriker okvädesord och har vid flera tillfällen slagit sönder min utrustning. De bemöter aldrig sakligt – bara med våld. Det är samma människor som menar att ord är våld – men bara när oliktänkare kommer med motargument. Deras egna hot och attacker är det däremot tyst om.
Parallellt ser vi hur våldsmonopolet plötsligt fungerar utmärkt – men bara när det riktas mot svenskar. Unga killar på fotbollsmatcher får batongen i ryggen och tårgas i ögonen. Pappor med barn behandlas som säkerhetshot. Varför? För att de tillhör fel grupp – den tysta, skattebetalande majoriteten som inte längre har något skydd.
Vi har också fångar i svenska fängelser som strejkar – inte för att maten är dålig, utan för att den innehåller fläsk eller inte uppfyller halalregler. Staten skyndar till. Menyplaner görs om. Samma stat som säger åt svenska pensionärer att “dra ner på kaffet” när hyran inte går ihop.
När Salwan Momika brände koranen – ett fullt lagligt uttryck för en åsikt, hur obekväm den än må vara – valde polisen att agera politiskt. De bad regeringen att förbjuda framtida koranbränningar. Inte för att det var farligt – utan för att det kunde “störa den allmänna ordningen”. Översatt: det kunde reta fel sorts människor.
Journalisten Mats Dagerlind fängslades – för sin journalistik. Konstnären Dan Park har suttit inne flera gånger – för sin konst. Deras brott? Att de provocerade fel publik. Hade de burit Hamas-halsduk eller skrikit om intifada hade de sannolikt fått poliseskort – inte fotboja.
Och detta handlar inte om enstaka incidenter – det sker gång på gång, mitt framför ögonen på både polis och allmänhet.
När jag bevakade en palestinamanifestation häromdagen såg jag hur aktivister klistrade upp märken med texten “Befria Palestina” – rakt på minnesmärket för terrordådet på Drottninggatan 2017. En plats där svenskar samlats för att hedra sina döda, nu använd som anslagstavla för en ideologisk kamp som inte är vår.
Flera fotografer dokumenterade det. Men polisen nöjde sig med att säga att “någon kunde ta bort klistermärkena sen”. Inget ingripande. Ingen tillsägelse.
I bakgrunden skanderade demonstranterna: “One solution, revolution. From the river to the sea – Palestine will be free.” Vissa bar skyltar med texter som “Israel will be wasrael” – en direkt uppmaning till utplåning, maskerat som protest.
Och så det mest skamliga av allt: hur judar behandlas i det nya Sverige.
Judiska skolor, församlingar och synagogor behöver konstant polisbevakning – inte för att det finns ett allmänt hot, utan för att det finns ett konkret: från islamister och importerat judehat. Det sägs sällan rakt ut. Det skulle störa bilden.
När jag bevakade den senaste manifestationen utanför Synagogan i Stockholm såg jag hur Palestinaaktivister trampade omkring på Raoul Wallenbergs minnesmärke. Och vad gjorde polisen? De uppmanade judarna – de som stod tysta med israeliska flaggor – att flytta på sig. De provocerade, sa man. Inte de som skrek – utan de som stod stilla.
Samma sak på Sergels torg. En ensam man viftade med en liten israelisk flagga. Han omringades av poliser och fördes bort – för att inte skapa “konflikt”. Bakom honom sprang Palestinaaktivister och hånade honom med flaggor och rop – utan konsekvens.
Det är detta som definierar dhimmi-status: inte juridik, utan underkastelse. Begreppet kommer från islamska länder där icke-muslimer tilläts leva – men bara om de underordnade sig. Det är precis vad som nu sker här. När staten inte längre skyddar dig, utan förväntar sig att du tiger för att slippa problem – då har du i praktiken förlorat ditt medborgarskap.
Islamisterna behöver inte längre ta makten. Den har de redan fått – genom eftergivenhet, rädsla och en stat som abdikerat sin skyldighet att vara neutral och rättvis.
Vi har fått två parallella rättssystem i Sverige. Ett för dig – och ett för dem.
Och vi vet vilka som förlorar på det.
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.