Vi hade rätt – och medierna visste det

Vi hade rätt – och medierna visste det

I åratal fick vi höra att våra varningar om migrationen, islamismen, brottsligheten och mediernas mörkläggning var högerextrema konspirationsteorier. Nu medger en av public service mest välkända journalister att nyheter som kunde gynna Sverigedemokraterna faktiskt hölls tillbaka. Vi hade rätt. Frågan är när medierna tänker be om ursäkt.

Det finns erkännanden som passerar nästan obemärkta, trots att de borde skaka en hel yrkeskår i dess grundvalar. Anna Hedenmos uppgifter om att nyheter som kunde gynna Sverigedemokraterna hölls nere är ett sådant erkännande. Det hon beskriver är inte ett enskilt misstag, en olycklig rubriksättning eller en reporter som vid något tillfälle gjorde en tveksam bedömning. Hon beskriver en redaktionell kultur där journalister tog hänsyn till vilka politiska konsekvenser en korrekt uppgift kunde få. Information bedömdes alltså inte enbart efter om den var sann, relevant och viktig för allmänheten, utan också efter om den riskerade att gynna fel parti.

Det är precis detta jag och många andra har sagt under mycket lång tid. Vi sade att migrationspolitiken skulle få långtgående konsekvenser för bostadsmarknaden, skolan, välfärden, sammanhållningen och brottsligheten. Vi sade att en mycket stor invandring från länder med helt andra kulturella, religiösa och politiska traditioner inte automatiskt skulle leda till integration. Vi sade att det inte räckte att öppna gränsen och därefter hoppas att allting skulle lösa sig genom svenska bidragssystem, kommunala integrationsprojekt och några färgglada informationsbroschyrer. För det kallades vi främlingsfientliga.

Vi varnade också för islamismen. Vi sade att islamism inte bara var en privat religiös övertygelse, utan en politisk och totalitär ideologi med anspråk på att reglera lagstiftning, familjeliv, könsroller, yttrandefrihet och människors rätt att lämna religionen. Vi pekade på hedersförtrycket, segregationen, moskéernas finansiering, de religiösa friskolorna och organisationer som använde demokratins språk för att flytta fram sina egna antidemokratiska positioner. För det kallades vi islamofober.

Samma sak gällde brottsligheten. Vi sade att den grova brottsligheten inte kunde förstås enbart genom ord som klass, fattigdom och utanförskap. Vi såg hur kriminella nätverk växte fram, hur släktstrukturer och klaner fick betydelse, hur barn rekryterades till morduppdrag och hur våldskapitalet flyttade in i bostadsområden där vanliga människor förväntades tiga och anpassa sig. För det kallades vi rasister.

När vi sedan sade att medierna inte berättade hela sanningen blev svaret att vi ägnade oss åt högerextrema konspirationsteorier. Journalisterna bedyrade att de bara följde pressetiska principer och professionell nyhetsvärdering. De påstod att kritiken mot medierna byggde på okunskap, populism och ett förakt för oberoende journalistik. Nu berättar Anna Hedenmo att nyheter som kunde gynna Sverigedemokraterna faktiskt hölls nere. Det är svårt att tänka sig en tydligare bekräftelse.

Detta handlade alltså inte bara om att journalister gjorde andra bedömningar än vi. Det handlade om att delar av journalistkåren hade tagit på sig en politisk och pedagogisk uppgift. Journalisterna skulle inte enbart informera medborgarna. De skulle fostra dem. De skulle avgöra vilka uppgifter svenska folket var moget att ta del av och vilka slutsatser människor riskerade att dra om de fick veta för mycket. I denna självbild var journalisten inte längre folkets granskare av makten. Journalisten blev en del av makten.

Det var också ett svek mot svenska folket. I en demokrati ska medborgarna få tillgång till så korrekt och fullständig information som möjligt och därefter själva avgöra vilka slutsatser de vill dra. Journalisternas uppgift är inte att skydda väljarna från politiskt obekväma fakta. Den är att ge dem ett underlag för att fatta informerade beslut. Men delar av journalistkåren tog på sig en helt annan roll. De började betrakta svenska folket som något som skulle ledas, uppfostras och skyddas från sina egna tänkbara slutsatser. Uppgifter blev farliga, inte därför att de var felaktiga, utan därför att människor kunde reagera på dem på ett sätt som redaktionerna ogillade. Den myndige medborgaren förvandlades till ett barn som inte ansågs kunna anförtros hela verkligheten.

Detta påverkade inte bara väljarnas uppfattningar. Det förändrade också det politiska handlingsutrymmet. Medierna avgör inte ensamma vilka beslut som fattas, och politikerna kan aldrig avsäga sig sitt eget ansvar. Men medierna påverkar vilka problem som får erkännas, vilka frågor som betraktas som legitima och vilka lösningar som över huvud taget får diskuteras utan att den som framför dem stämplas som extremist. På så sätt skapades falska politiska narrativ. En mycket omfattande migration framställdes länge som närmast riskfri och moraliskt självklar. Problemen med integrationen förklarades nästan alltid med bristande resurser, diskriminering eller svenskarnas fördomar. Islamismen reducerades till en fråga om religionsfrihet. Den grova brottsligheten beskrevs som ett resultat av socioekonomisk utsatthet, även när andra förklaringar låg öppet framför oss.

Den som bröt mot dessa narrativ riskerade inte bara att få mothugg. Han eller hon kunde förlora sin legitimitet som samhällsdebattör. Frågorna behövde inte ens besvaras. Det räckte att stämpla personen som främlingsfientlig, islamofob, rasist eller högerextrem. På så sätt ersattes den politiska diskussionen med moralisk disciplinering. Politikerna verkade inom denna konstruerade verklighet. Den som anpassade sig belönades med respektabilitet, medan den som ifrågasatte den riskerade att misstänkliggöras, isoleras och förknippas med extremism. Beslut fattades därför inte alltid utifrån hela den tillgängliga verkligheten, utan utifrån den verklighet som medierna hade gjort möjlig att tala om.

Det betyder inte att journalister bokstavligen tvingade politiker att fatta vissa beslut. Politikerna bär alltid ansvar för den politik de för. Men medierna skapade ett klimat där vissa beslut framställdes som moraliskt nödvändiga, medan alternativen beskrevs som anständighetens motsats. De satte gränserna för vilka problem som fick formuleras och vilka lösningar som kunde diskuteras utan att utlösa en offentlig bestraffning. Detta var ett slags indirekt tvång, inte genom lagar eller formella förbud, utan genom social och politisk kontroll. Den politiker som ville överleva anpassade sitt språk, sina förslag och ibland även sin verklighetsuppfattning efter vad som ansågs accepterat i medierna.

Konsekvenserna blev verkliga. Sverige fortsatte på en politisk väg som kanske hade sett annorlunda ut om människor hade fått korrekt information tidigare och om politiker hade kunnat diskutera problemen utan att utsättas för moralisk utpressning. Vi kan inte veta exakt vilka beslut som då hade fattats. Men vi kan konstatera att demokratin fungerade sämre när viktiga fakta sorterades bort av hänsyn till vad väljarna kunde tänkas göra med dem. Svenskarna fick rösta, men alltför ofta fick de rösta utifrån en tillrättalagd beskrivning av landet de levde i. De fick välja mellan politiska alternativ, men medierna hade redan varit med och bestämt vilka verklighetsbeskrivningar som skulle betraktas som tillåtna.

Det är också därför begreppet mörkläggning inte är överdrivet. Mörkläggning behöver inte innebära att en redaktionschef sitter i ett slutet rum och utfärdar skriftliga order om vad som ska förbjudas. Det räcker att det utvecklas en kultur där alla förstår vilka uppgifter som anses problematiska, vilka reportageidéer som aldrig kommer att uppskattas och vilka vinklar som kan gynna politiska krafter som redaktionen ogillar. Det behövdes ingen sammansvärjning och inga formella direktiv från någon redaktionsledning. Det räckte att journalister med liknande bakgrund, världsbild och politiska instinkter bekräftade varandra. Den som valde rätt ämnen, använde rätt språk och drog rätt slutsatser betraktades som professionell. Den som bröt mot mönstret riskerade att uppfattas som besvärlig, osolidarisk eller politiskt suspekt.

Så fungerar flockmentalitet. Ingen behöver uttryckligen säga åt journalisten vad han inte får skriva. Han lär sig ändå vilka frågor som leder till uppskattning och vilka som leder till misstänksamhet. Till slut blir anpassningen en del av yrkeskulturen och beskrivs som neutralitet. Självcensuren blir då en del av det professionella hantverket. Det kan handla om att utelämna bakgrundsuppgifter, tona ned brottsstatistik, beskriva ideologiska konflikter som sociala problem eller låta varje rapportering om migrationens konsekvenser balanseras med långa moraliska brasklappar. Det kan också handla om att misstänkliggöra den som ställer frågor i stället för att faktiskt besvara frågorna.

På så sätt skapade medierna två verkligheter. En officiell verklighet, där Sverige i huvudsak fungerade väl och där problemen berodde på socioekonomiska faktorer, bristande resurser och diskriminering. Och en levd verklighet, där människor såg skolor förändras, bostadsområden förfalla, kvinnor begränsas, judar hotas och kriminella nätverk ta kontroll över offentliga miljöer. När människor försökte beskriva den levda verkligheten blev de tillrättavisade av den officiella.

Men det var inte främst debattörer och oppositionella som fick betala priset. Det gjorde människor som redan levde mitt i de problem som medierna tonade ned: kvinnor som utsattes för hedersförtryck, judar som mötte ett växande hat, lärare som arbetade i skolor där ordningen hade brutit samman, poliser och socialsekreterare som såg utvecklingen på nära håll, boende som såg kriminella nätverk ta kontroll över deras områden och brottsoffer vars erfarenheter inte passade in i den berättelse som redaktionerna ville upprätthålla. När dessa människor försökte berätta vad de såg möttes de alltför ofta av bortförklaringar. Deras erfarenheter reducerades till fördomar, överdrifter eller uttryck för politisk okunskap. Medierna sade sig värna de utsatta, men lämnade många av dem ensamma när deras verklighet blev politiskt obekväm.

Det är där den verkliga förtroendekrisen började. Mediernas försvarare hävdar ofta att misstron mot journalistiken skapats av Sverigedemokraterna, alternativa medier eller utländska desinformationskampanjer. Självklart finns både propaganda och falska uppgifter. Men det går inte att skylla bort den grundläggande orsaken. Människor slutade lita på medierna därför att medierna alltför ofta gav dem skäl att inte lita på dem. Den som ser något med egna ögon och därefter får höra av en journalist att företeelsen antingen inte finns eller inte får beskrivas på det sättet kommer förr eller senare att sluta lyssna på journalisten. Det är inte folkets fel. Det är journalistikens misslyckande.

När problemen till slut inte längre gick att förneka förändrades språket. Plötsligt började samma medier och politiker tala om klaner, parallellsamhällen, islamism, hederskultur, utanförskapsområden och systemhotande brottslighet. Sådant som tidigare hade avfärdats som högerextrema överdrifter presenterades nu som självklara samhällsproblem. Men erkännandet uteblev. De sade inte att kritikerna hade haft rätt. De bad inte om ursäkt till dem som hade stämplats, misstänkliggjorts eller förlorat sina plattformar. De förklarade inte varför uppgifter som tidigare ansågs farliga nu kunde framföras av ministrar, myndighetschefer och etablerade kommentatorer utan att någon höjde på ögonbrynen.

I stället skrevs historien om. Det framställdes som om alla alltid hade sett problemen, alltid hade varnat och alltid hade velat agera. De som i verkligheten hade förnekat, förminskat eller förklarat bort utvecklingen kunde därefter uppträda som experter på samma problem. Samtidigt glömdes de människor bort som hade betalat ett högt pris för att säga samma sak några år tidigare. Det är ett särskilt slags makt: att först avgöra vad som får sägas och därefter, när verkligheten blivit omöjlig att förneka, själv ta över språket och låtsas att inget har hänt.

Anna Hedenmo försöker samtidigt hålla fast vid föreställningen att public service inte är vänstervridet och hänvisar till forskning som påstås visa detta. Men den invändningen missar kärnan. En undersökning kan mäta hur många sekunder olika partier får tala eller om en viss intervju varit positiv eller negativ. Den kan inte lika enkelt mäta alla de reportage som aldrig gjordes, alla de siffror som aldrig publicerades och alla de frågor som aldrig ställdes. Det avgörande är inte bara hur medierna rapporterade. Det är vad de valde att inte rapportera. Och just där ger Hedenmo kritikerna rätt.

Det betyder inte att alla journalister medvetet har ljugit. Det betyder inte heller att varje uppgift från alternativa medier varit korrekt eller att varje varning från högerhåll slagit in. Alla redaktioner måste göra urval, och varje utebliven publicering är inte en mörkläggning. Problemet uppstår när den politiska konsekvensen blir ett kriterium för om sanna och relevanta uppgifter ska publiceras. När en uppgift hålls tillbaka därför att den kan gynna ett visst parti har nyhetsvärderingen upphört att vara neutral. Då har journalistiken börjat skydda ett önskat politiskt utfall.

Den samlade kritiken mot mediernas selektiva rapportering kan därför inte längre avfärdas som paranoia eller konspirationstänkande. Det fanns en politisk hänsyn. Det fanns en vilja att påverka vilka slutsatser medborgarna skulle dra. Det fanns uppgifter som hölls tillbaka därför att de kunde gynna Sverigedemokraterna.

Vi hade rätt. Vi hade rätt om att migrationens omfattning skulle få konsekvenser. Vi hade rätt om att islamismen utgjorde ett allvarligt hot mot det öppna och sekulära samhället. Vi hade rätt om att brottsligheten inte kunde förklaras bort med de gamla standardsvaren. Och vi hade rätt om att medierna inte bara rapporterade verkligheten, utan också försökte administrera svenskarnas verklighetsuppfattning.

Det är naturligtvis obekvämt för dem som under åratal har byggt sina karriärer på att förklara att sådana som vi varit problemet. Det är lättare att tala om tonläge, polarisering och hårdare samhällsklimat än att erkänna att människor förtalades och stämplades för att de sade sådant som journalisterna själva visste kunde vara sant. Men någonstans måste ansvaret börja utkrävas.

Var finns självkritiken från redaktionerna? Var finns granskningarna av den egna nyhetsvärderingen? Var finns genomgångarna av vilka ämnen som tonades ned och varför? Var finns intervjuerna med de människor som fick sina karriärer förstörda, sina konton avstängda eller sina namn sammankopplade med extremism därför att de beskrev problem som medierna inte ville beröra? Och framför allt: Var finns ursäkten?

Det räcker inte att i efterhand försiktigt medge att rapporteringen kanske var lite försiktig eller att tidsandan såg annorlunda ut. Medierna hade ett demokratiskt uppdrag att ge medborgarna korrekt och relevant information. I stället tog vissa journalister på sig rätten att avgöra vilken information medborgarna borde få. En ursäkt vore en början, men den skulle inte räcka. Det behövs en verklig uppgörelse med redaktionernas flockmentalitet, deras politiska homogenitet och deras benägenhet att förväxla journalistik med samhällsfostran. Det behövs större öppenhet om redaktionella beslut och en tydligare gräns mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Det var inte journalistik. Det var opinionsbildning förklädd till neutral nyhetsförmedling.

Sverige hade kunnat fatta andra beslut om verkligheten hade beskrivits ärligare. Väljarna hade kunnat ställa andra krav. Politikerna hade kunnat tvingas agera tidigare. En del av de problem vi nu lever med hade kanske kunnat begränsas. Vi kommer aldrig att veta exakt hur annorlunda utvecklingen kunde ha blivit. Men vi vet detta: De som varnade blev inte bara ignorerade. De misstänkliggjordes av samma institutioner som nu motvilligt börjar erkänna att varningarna hade fog för sig.

Det allvarligaste var därför inte bara att medierna hade fel. Alla människor och institutioner kan göra fel. Det allvarligaste var att de använde sin makt för att misstänkliggöra dem som hade rätt.

Det är därför Anna Hedenmos uttalande är så viktigt. Det är inte slutet på debatten. Det är början på uppgörelsen. För detta var inte bara ett journalistiskt misslyckande.

Det var ett demokratiskt svek.

Text: Roger Salle – Om du uppskattar mina texter och vill stötta oberoende opinionsbildning får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.

Kvartal
https://kvartal.se/nyheter/artiklar/hedenmo-nyheter-som-gynnade-sd-holls-tillbaka/cG9zdDoxNTIxODA