Vi kanske borde ta vänsterns judehat på allvar
Vänstern säger sig stå längst fram i kampen mot rasism – men blundar konsekvent när hatet riktas mot judar från det egna hållet. I demonstrationstågen ropas ”krossa sionismen”, i riksdagen delas konspirationsteorier, och i kulturen återanvänds gamla blodslögner. Inom svensk vänster är judehat inget problem – utan snarare en norm.
De senaste månaderna har vi sett det igen. Demonstrationerna. Megafonerna. De självutnämnda antirasisterna med keffiyeh runt halsen och skyltar som skriker om ”frihet för Palestina”, men som inte kan hålla tillbaka glädjen när Hamas mördar judar. Inte israeler – judar. För när masker faller är det inte alltid ockupation man vill bekämpa. Det är existensen av ett judiskt folk.
Samma vänster som vrålar om ”strukturell rasism” och ”vithetsnormer” i Sverige verkar ha ett märkligt blint öga för antisemitismen i sina egna led. När hatbrotten mot judar skjuter i höjden efter Hamas massakrer, vad gör vänstern? Jo, de gör sitt bästa för att relativisera, förklara, förskjuta skulden. Kanske, säger man, är det ett uttryck för vrede. Kanske är det revolutionens språk. Kanske, kanske, kanske.
Men nej. Det är judehat. Punkt.
Vänstern har blivit vad den en gång svor att bekämpa: en rörelse där kollektiva skuldbelägganden, blod och ursprung avgör vem som förtjänar empati. Där ord som ”zionist” används som kod för ”jude” – och där hatet göms bakom akademiskt snömos och revolutionär retorik.
Vi såg det när Aftonbladets kulturredaktion lät Donald Boström antyda att Israel stjäl organ från döda palestinier – som om det var 1200-talets blodslögner som fått nytt liv i en ”progressiv” dräkt. Och ja – det är sant att ett israeliskt rättsmedicinskt institut på 90-talet tog organ från döda kroppar utan samtycke. Det gällde både palestinier, israeler och andra. Det var en skandal. Men det var ingen etnisk kampanj, inget statligt organstöldsprogram styrt av ”sionister”, och det ledde till intern kritik och förändringar.
Vad som däremot hände sen är talande: Hamas, regimer i Mellanöstern och en del västerländska aktivister tog detta faktum och blåste upp det till en modern blodslögn – som om det vore bevis på att ”judar stjäl arabiska barns organ”. Det är precis så antisemitism fungerar i dag: man tar en komplex, verklig händelse, slaktar kontexten och bygger ett narrativ som demoniserar ett helt folk.
Så ja – Israel gjorde fel. Men vänsterns oförmåga att skilja statlig kritik från folklig demonisering, att se skillnad på rättsövergrepp och rasistisk propaganda, är inget annat än en intellektuell kapitulation. Eller värre: ett medvetet val.
Och det är inte bara enstaka snedsteg – det är ett mönster. I april 2025 delade Vänsterpartiets riksdagsledamot Lorena Delgado Varas en bild som anspelade på klassiska konspirationsteorier om judisk världskontroll. I Malmö hyllas Hamas öppet av lokala V-profiler. Vänsterledaren själv är portad från Förintelsehögtider.
Socialdemokraterna? SSU skanderade ”Krossa sionismen” på Första maj – en slogan hämtad rakt ur Hamas och andra antisemitiska aktörers propagandarepertoar. Ingen i toppen reagerade förrän det blev för mycket medialt tryck. En annan socialdemokrat – civilminister Ida Karkiainen – fångades som tonåring på bild i vad som uppfattas som en Hitlerhälsning. Försvaret? Det var satiriskt. Hon fick sitta kvar.
Och när vi ändå talar om kultursfären: konstnären och medieprofilen Stina Wollter påstod efter Hamas attack den 7 oktober att Israel ”dödat sina egna” på festivalen och att Israel systematiskt stjäl palestiniers organ – en konspirationsteori som spridits i antisemitisk propaganda i årtionden. Trots det fick hon en SVT-produktion, tills protesterna blev för högljudda. Det visar hur normaliserat det blivit att sprida hat – om bara avsändaren har rätt kulturellt kapital.
När en nynazist postar ett hakkors på nätet är det rubriker och uppror. Med rätta. Men när en vänsterdemonstrant bränner Israels flagga, ropar om intifada, eller påstår att judar styr världen – då får det passera. Då är det komplexa frågor. Då ska vi ha förståelse för olika perspektiv.
Det här är inte bara en ideologisk blindhet. Det är ett moraliskt haveri. Och det är dags att någon säger det högt:
Vänsterns antisemitism är inte ett olycksfall i arbetet. Den är inbyggd i ett tankesystem där världens folk delas upp i förtryckare och offer, där judar – som haft mage att skapa ett eget hemland och försvara det – inte längre passar in i offernarrativet. Då blir de ”kolonisatörer”, ”imperialister”, ”förtryckare”. Då blir hatet legitimt.
Det är samma logik som gjorde det möjligt för Corbyns Labour att bli Europas mest antisemitiska parti. Det är samma logik som gör att svensk vänster hellre tar strid mot ett land med regnbågsflaggor i militärparader än mot islamistisk fascism där homosexualitet ger dödsstraff.
Vill man bekämpa fascism får man börja med att titta i spegeln. Inte bara peka på andras hat – utan konfrontera sitt eget. För först när vänstern vågar göra det, kan den åter kräva att bli tagen på allvar.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.