Vilka muslimer jagas? Är det som jagas i Sverige????
Katarina Erlingson påstår att det pågår en orättfärdig jakt på muslimer i Sverige. Men hon visar aldrig vilka muslimer som jagas, vilka rättigheter de har förlorat eller vilka politiska åtgärder som riktas mot dem just därför att de är muslimer. I stället gör hon det som så ofta sker när politisk islam diskuteras: hon blandar ihop kritik mot en totalitär ideologi med angrepp på vanliga muslimer.
Efter det islamistiska terrordådet mot Pride i Berlin oroar sig Erlingson främst för att gärningsmannens ideologi ska späda på hatet mot muslimer i Sverige. Det är en avslöjande prioritering. En islamist angriper människor därför att de lever öppet som homosexuella, men ledartextens huvudsakliga bekymmer blir att debatten om islamismen kan bli för skarp. Självklart ska ingen muslim i Sverige hållas ansvarig för en terrorists handlingar i Berlin. Ingen människa bär kollektiv skuld för någon annans brott. Men den principen innebär inte att man måste blunda för gärningsmannens ideologi, undvika granskning av politisk islam eller låtsas att religiöst motiverad homofobi saknar samband med vissa religiösa miljöer. Det går utmärkt att försvara vanliga muslimers rättigheter och samtidigt bekämpa islamismen. I själva verket är det svårt att göra det ena utan det andra.
Det Erlingson glömmer är att de första som drabbas av politisk islam ofta är just de vanliga muslimer hon säger sig värna. Det är muslimska kvinnor som kontrolleras av släkter och religiösa miljöer. Det är flickor som tvingas bära slöja eller på andra sätt begränsa sina liv och anpassa sig efter familjens heder. Det är muslimska homosexuella som tvingas leva dubbelliv eller bryta med sina familjer. Det är sekulära muslimer, avhoppare och reformister som hotas när de ifrågasätter religiösa auktoriteter. Det är människor som har flytt islamistiska stater och rörelser, bara för att upptäcka att svenska opinionsbildare betraktar varje granskning av samma krafter som muslimhat. Den som verkligen bryr sig om vanliga muslimer borde därför vara den första att försvara dem mot islamister. I Erlingsons resonemang blir islamisterna nästan osynliga. De vanliga muslimerna används i stället som sköld mot kritik. Varje gång politisk islam granskas förs deras utsatthet fram som argument för att tona ned problemet. Det är inte solidaritet. Det är att lämna människor ensamma med de krafter som begränsar deras frihet.
Erlingson skriver att muslimer har blivit ett slagträ för partierna längst till höger och att nästan alla muslimer påstås vara islamister. Sådana generaliseringar förekommer och ska kritiseras. Men hon gör ingen ansträngning att skilja mellan dem som verkligen skuldbelägger alla muslimer och dem som kritiserar islamism, hederskultur, religiösa friskolor, utländsk finansiering, religiösa parallellstrukturer eller organisationer med antidemokratiska idéer. Allt hamnar i samma säck och etiketteras som muslimhat. Det är ett effektivt sätt att slippa sakdebatten. Den som ställer frågor om islamistiska organisationer behöver inte bemötas i sak, eftersom frågorna i sig kan beskrivas som en jakt på muslimer. Den som kritiserar religiöst motiverad homofobi kan misstänkliggöras för att angripa en hel religion. Den som kräver att svensk lag ska stå över klanens, familjens eller imamens krav kan beskrivas som fientlig mot människor med muslimsk bakgrund.
Men att kritisera islam är inte att förfölja muslimer. Att bekämpa islamism är inte att inskränka religionsfriheten. Religionsfrihet innebär rätten att tro, byta religion eller avstå från religion. Den innebär inte att religiösa läror, organisationer eller maktanspråk ska vara fredade från granskning. Tvärtom måste religion kunna kritiseras lika hårt som politik, eftersom religion också kan användas för att legitimera makt, kontroll och förtryck. Det vore lika orimligt att påstå att kritik mot Kristdemokraterna eller Ebba Busch är ett uttryck för hat mot kristna. Ingen rationell människa skulle acceptera en sådan sammanblandning. Samma distinktion måste gälla mellan kritik av islam, kritik av islamistiska organisationer och synen på enskilda muslimer.
Varningen för kollektiv skuldbeläggning klingar dessutom ihåligt mot bakgrund av hur selektivt samma princip tillämpas i svensk debatt. När en sverigedemokrat uttrycker sig grovt, skriver något dumt på nätet eller visar sig ha tvivelaktiga kontakter betraktas det sällan som en enskild persons ansvar. Då ska gärningen klistras fast på hela partiet, dess väljare och ibland hela den svenska högern. Händelsen plockas fram år efter år som bevis för vad Sverigedemokraterna ”egentligen” är. Då heter det inte att vanliga SD-väljare orättfärdigt buntas ihop med extremister. Då talas det om partiets rötter, miljö, kultur och återkommande mönster. En enskild företrädares uttalande anses kunna säga något om den större rörelsen. Men när en islamist begår ett ideologiskt motiverat terrordåd blir varje försök att diskutera den bakomliggande miljön plötsligt ett hot mot oskyldiga.
Det är en uppenbar dubbelmoral. Antingen är människor enbart ansvariga för sina egna handlingar, och då gäller det även Sverigedemokraternas väljare och medlemmar, eller också kan enskilda handlingar ibland säga något om idéer, organisationer och politiska miljöer. Då måste samma analytiska möjlighet finnas när det gäller islamismen.
Det betyder inte att Sverigedemokraterna aldrig kan kritiseras för återkommande problem bland sina företrädare. Självklart kan ett mönster inom ett parti vara relevant. Men då kan man inte samtidigt hävda att varje diskussion om återkommande problem i islamistiska miljöer är kollektiv skuldbeläggning av alla muslimer. Principer måste gälla även när de missgynnar den egna politiska berättelsen.
Erlingson tar också upp regeringens återvändandepolitik och påstår att människor som inte har begått brott, utan ”endast bekänner sig till islam”, ska skickas hem till vilket pris som helst. Det är en grov förvanskning. Människor omfattas av återvändandebeslut därför att de saknar laglig rätt att stanna i Sverige, inte därför att staten har registrerat deras religion och bestämt sig för att avlägsna muslimer.
Man kan kritisera återvändanden till Afghanistan och Somalia. Man kan hävda att säkerhetsläget gör dem olämpliga, att avtalen är moraliskt problematiska eller att stödet riskerar att gynna korrupta och brutala regimer. Men då ska man argumentera för det. Att beskriva migrationspolitik som om regeringen deporterade människor för deras tros skull är inte analys. Det är agitation.
Erlingson talar om en tidsanda av muslimhat. Hat och hot mot muslimer finns och ska tas på allvar. Moskéer ska inte attackeras, människor ska inte trakasseras för sina namn eller kläder och ingen ska diskrimineras på grund av sin religion. Men starka ord kräver konkreta belägg. Om det pågår en jakt på muslimer måste Erlingson kunna tala om vilka som jagas, av vem och genom vilka politiska beslut. Vilka laglydiga muslimer har pekats ut av regeringen eller utsatts för politiska åtgärder just därför att de är muslimer? Vilka har förbjudits att utöva sin religion? Vilka svenska medborgare ska utvisas därför att de bekänner sig till islam? Vilken lag ger kristna större rättigheter än muslimer? Var finns den förföljelse som rubriken antyder? Det får vi aldrig veta. Den påstådda jakten består i praktiken av att människor kritiserar islam, att regeringen vill verkställa migrationsbeslut och att islamistiska rörelser utsätts för större politisk uppmärksamhet. Erlingson kan tycka illa om allt detta, men det gör det inte till religionsförföljelse.
Det farliga med hennes resonemang är att det gör vanliga muslimer till fångar mellan två ytterligheter. På ena sidan finns människor som verkligen generaliserar och betraktar alla muslimer som ett hot. På den andra finns islamister som vill göra religionen till politik och begränsa individens frihet. Mellan dem står sekulära, demokratiska och laglydiga muslimer. De behöver inte journalister som förnekar islamismens betydelse. De behöver ett samhälle som tydligt försvarar deras rätt att leva fria från både hat och religiöst tvång.
Den hållningen borde vara självklar: Ingen människa ska misstänkliggöras för sin tro eller bakgrund. Men ingen ideologi ska heller skyddas från kritik genom att gömma sig bakom de människor som den påstår sig representera.
Katarina Erlingson frågar aldrig vilka som först drabbas när islamismen växer. Svaret är ofta vanliga muslimer. Rätt bedriven är kampen mot politisk islam därför inte en jakt på muslimer.
Den är ett försvar för deras frihet.
Text: Roger Salle – Om du uppskattar mina texter och vill stötta oberoende journalistik får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.