Desinformation och valpåverkan från rätt håll
För bara några timmar sedan stod socialdemokrater, ledarskribenter och tv-kommentatorer och talade om desinformation, trollkultur och hot mot demokratin. Orden var stora. Tonläget allvarligt. Svenskarna skulle förstå att manipulation av det offentliga samtalet är farligt och att demokratin måste skyddas från människor som försöker vilseleda väljare genom lögner, vinklingar och falska budskap.
Sedan visade det sig att en socialdemokratisk pressekreterare själv hade spritt manipulerat valmaterial.
Det var där masken föll.
Emma Fastesson Lindgren, socialdemokratisk pressekreterare åt Teresa Carvalho (S), spred ett manipulerat kampanjbudskap riktat mot Moderaterna. Det handlade inte om satir eller tydlig humor. Syftet var uppenbart: att skapa en falsk bild och förstärka ett politiskt narrativ genom manipulation. Exakt den typ av beteende som svenska medier under flera år har beskrivit som ett hot mot det demokratiska samtalet – när det kommer från andra politiska miljöer.
Men när avsändaren visade sig tillhöra rätt läger förändrades tonen nästan omedelbart.
Aftonbladet publicerade först namn och konto öppet. Sedan maskades det. Och i just den lilla detaljen ryms hela den svenska mediekrisen.
För om en redaktion först väljer att publicera ett namn innebär det att den pressetiska bedömningen redan är gjord. Man har redan konstaterat att personen är offentlig, att allmänintresset är tydligt och att publiceringen är försvarbar. Det var alltså inte juridiken som förändrades när namnet senare doldes. Inte heller pressetiken.
Det som förändrades var obehaget.
Plötsligt blev det känsligt. Plötsligt uppstod ett behov av försiktighet. Inte därför att handlingen blivit mindre allvarlig, utan därför att rätt person hade gjort sig skyldig till den. Samma människor som bara timmar tidigare talade om manipulation och hot mot demokratin började plötsligt skydda personen bakom handlingen.
Och människor ser det.
De ser hur reglerna förändras beroende på vem som gjort fel. När misstänkt manipulation kommer från högern exploderar moralpaniken omedelbart. Då talas det om demokratihot, trollfabriker och desinformation innan kaffet ens hunnit kallna. Då byggs drev, extrasändningar och stora granskningar. Då publiceras namn utan större tvekan.
Men när manipulationen kommer från det egna politiska lägret blir allt plötsligt komplicerat. Då maskas namn. Då vägs orden på guldvåg. Då uppstår ett nästan desperat behov av försiktighet och nyansering som aldrig verkar existera annars.
Det är därför människor tappar förtroendet för medierna. Inte för att de hatar journalistik. Inte för att de är emot demokrati. Utan därför att dubbelmoralen blivit så tydlig att den inte längre går att dölja.
Och kanske är det mest ironiska av allt att människor som i dag skriker högst om ”trollfabriker” själva kommer ur en politisk tradition där ryktesspridning, smutskastning och aggressiva kampanjer länge varit accepterade metoder – så länge rätt motståndare drabbats. Anders Lindberg och andra socialdemokrater, som i dag gärna moraliserar över desinformation och nätets tonläge, har själva pekats ut i samband med de kampanjer som bedrevs från Sveavägen 68 mot moderata företrädare under 2000-talet.
Det gör hela den svenska offentligheten nästan absurd.
Människor förväntas lita på ett mediesystem där personer med den bakgrunden i dag sitter och definierar vad som ska betraktas som ”ansvarsfullt” opinionsarbete och vad som ska kallas trollfabrik. De förväntas acceptera att reglerna ändras beroende på vem som står anklagad. De förväntas tro på att journalistiken är neutral samtidigt som samma journalistik gång på gång visar en nästan reflexmässig vilja att skydda det egna ideologiska lägret.
Och där börjar det verkliga demokratiska problemet.
För ett demokratiskt samhälle överlever inte på att människor litar på politiker. Det överlever på att människor tror att granskningen sker rättvist. När den tilliten försvinner börjar också mediernas egen legitimitet att vittra sönder.
Valet 2026 riskerar därför att bli större än bara ett val mellan höger och vänster. För allt fler människor handlar konflikten inte längre bara om partier. Den handlar om ett mediesystem som under lång tid gett sig självt makten att avgöra vilka som ska granskas, vilka som ska skyddas och vilka som ska offras offentligt.
Och ju tydligare den dubbelmoralen blir, desto snabbare försvinner också det förtroende som journalistiken är helt beroende av för att överleva.
Text: Salle Roger
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig så får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.