Barnen som lärs att hata!
De gick genom Stockholm för frihet. För ett Iran utan förtryck, för ett land där människor slipper fängslas, torteras och dödas bara för att de kräver det mest grundläggande – rätten att leva som fria människor. Det är den bakgrunden de bär med sig. 47 år av förtryck. Människor som dödats på gatorna så sent som i januari för att de vågade protestera.
Och så står de där.
Inte mötta av motargument. Inte av en politisk diskussion. Utan av en familj som låter sina barn skrika.
“Fuck Israel.”!!!!
“Befria Palestina.”!!!!
Det hade kunnat stanna där, som ännu en banal scen i ett Sverige där slagord flyger fritt. Men det gör det inte. För det som utspelar sig är något annat. Barnen är inte tveksamma eller lekfulla. De är laddade. Rösterna skär genom luften med en självklarhet som inte kommer av nyfikenhet, utan av träning. De vet exakt vad de ska säga. De vet exakt hur de ska säga det.
Och bakom dem står föräldrarna.
Inte som broms. Inte som korrigering. Utan som publik.
De filmar. De håller upp sina telefoner och dokumenterar sina egna barn medan de skriker, gestikulerar, visar fingret. Det är inte ett ögonblick som försöker dämpas. Det är ett ögonblick som förstärks. Som sparas. Som något värt att ha kvar.
Vid ett tillfälle går det ännu längre. En av pojkarna skriker sina slagord igen, lutar sig fram och spottar på marken. Det är en medveten handling. En markering. Och pappan står där och ler, nästan roat, som om han just sett något han känner igen och uppskattar.
Det är där det skiftar.
Det här är inte barn som tappat kontrollen. Det här är barn som fått en roll. De står inte där av en slump. De gör det de lärt sig att göra. De speglar det de hört vid middagsbord, i samtal, i tonfall. Och när de gör det får de inte en tillsägelse – de får en kamera riktad mot sig.
Det är så hat förs vidare.
Samtidigt står människorna framför dem med en erfarenhet som saknar motsvarighet i den här scenen. De vet vad förtryck är på riktigt. De har sett vad som händer när staten vänder sig mot sitt eget folk. De har lämnat allt bakom sig för att överleva. Och nu står de i Stockholm och kräver frihet – bara för att mötas av barn som spottar framför deras fötter.
Kontrasten är brutal, men den är också avslöjande. Den blottlägger ett samhälle som inte längre förmår reagera när gränser passeras, där hat kan uttryckas öppet så länge det kläs i rätt slagord och där vuxna utan större eftertanke låter sina barn bli förlängningar av egna konflikter och egna oförlösta aggressioner.
Det som sker framför oss är därför inte bara en obehaglig scen på en gata i Stockholm, utan en spegel av något djupare – ett samhälle som långsamt vänjer sig vid att det som borde mötas av motstånd i stället möts av tystnad. När ingen kliver fram, när ingen markerar och när det till slut framstår som normalt att barn står och hånar människor som flytt för sina liv, då är det inte längre ett enskilt tillfälle vi bevittnar, utan ett tecken på att något håller på att förskjutas i grunden.
Det är också där ansvaret blir svårt att ducka. För barn gör inte detta i ett vakuum. De formas, de speglar och de reproducerar det de ser omkring sig. Och när de möts av leenden i stället för gränser, av kameror i stället för korrigeringar, då är det inte bara deras handlingar vi behöver tala om, utan den vuxenvärld som har gjort dem möjliga.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig så får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.