Vad är det som händer? – Hamas ska lägga ner vapnen..
Arabförbundet – alltså inte direkt kända som Israels största beundrare – går nu ut och kräver att Hamas ska lägga ner vapnen. De pekar ut den islamistiska terrororganisationen som det största hindret för fred och stabilitet i regionen. Inte för att de plötsligt blivit sionister, utan för att de till skillnad från västvärlden fortfarande förstår vad verklighet är. Hamas är ett problem. Ett hot. Ett gift.
Och samtidigt i Sverige?
Här diskuterar politiker och debattörer på fullt allvar att stoppa handel med Israel. Alltså med det land som attackerades i ett av de mest brutala terrordåden på decennier. Med det land vars medborgare mördades i sina hem, våldtogs, släpades bort och hålls gisslan i underjordiska tunnlar. Det är inte bara bisarrt. Det är ett moraliskt haveri.
Men det är inte första gången Sverige väljer fel sida av historien.
Vi var neutrala – så neutrala att vi gladeligen levererade järnmalm till Hitlers krigsmaskin. Vi höll tyst när judar deporterades, men höjde rösten när Tyskland började förlora. Och efter kriget flyttade många av våra intellektuella sin beundran österut – till ett Sovjet som mördade, förtryckte och krossade. Än i dag sitter resterna av den mentaliteten kvar. En sorts patologisk reflex att alltid söka ursäkter åt diktaturer, terrorister och våldsverkare – så länge de klär sig i rätt retorik.
Sverige har dessutom i decennier pumpat in miljarder i palestinskt bistånd – utan krav på demokrati, nedrustning eller ansvar. Pengar som gått till UNRWA:s skolböcker där barn lär sig att judar är apor och martyrskap är livets mening. Det är ett av världens mest omfattande biståndsprojekt – till ett samhälle där homosexuella hängs, kvinnor tystas, och barn tränas för jihad. Väst har gött monstret – och kallar det humanism.
Samtidigt sitter FN – denna ”internationella moralens väktare” – i ett skamlöst förhållande med Hamas. UNRWA:s lagerhallar gömmer vapen. Deras anställda deltar i attacker. Deras logistik används av terrorister. Och i FN:s generalförsamling är det inte diktaturerna som klandras, utan demokratin Israel. Det är inte ett haveri. Det är ett val.
Men här i Sverige går vi längre än så. Här applåderas marscher där människor skanderar ”Intifada till seger” och bär fanor för en organisation som bygger sin strategi på barnkroppar. Här håller utrikespolitiken på att reduceras till moraliska poser inför Twitter-mobben. Och medierna spelar med. När Israel bombar ett vapenförråd som gömts under ett sjukhus, kallas det ”folkmord”. När Hamas riktar raketer mot skolor, är det tyst. Fakta har blivit sekundärt. Känslor är valuta – och med hjälp av denna sorgporr hålls de viktiga samtalen borta. Den som skriker högst, som producerar mest sorgporr, är den som får mest rätt.
Hamas säger sig kämpa för ett fritt Palestina. Men i själva verket kämpar de för en framtid där varken judar, kvinnor, kristna eller homosexuella har något existensberättigande. Det vet arabstaterna. Det vet de palestinier som lever under Hamas järnhand. Det vet alla som orkar läsa deras stadgar.
Så vad är det som händer?
Det som händer är att världen vaknar – medan Sverige fortsätter sova i sin ideologiska dimma. Och nästa gång vi frågar oss hur vi kunde stå på fel sida av historien, kan vi börja här.
Ulf Kristersson och regeringen måste tänka om.
Det är inte Israel som är ett hot. De påståenden som nu sprids om krigsbrott och folkmord vet vi ännu inget säkert om. Skulle sådana brott ha skett så kommer Israel – som den rättsstat det är – att åtala och döma de skyldiga. För det är vad humanitära makter gör.
Det gör inte Hamas. Där belönas slakten av judar med löner, sånger och martyrstatus. Och ändå är det Israel som bojkottas.
Det är inte bara skamligt. Det är sjukt.
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.