Pedofilvurmarna inom vänstern
Det finns något djupt ruttet i hur den svenska vänstern reagerar när empati kommer från fel håll. Det blev tydligt när Jimmie Åkesson valde att betala rättegångskostnader och böter för Sara Nilsson från Dumpen. Reaktionen handlade inte om sak, rättsstat eller proportionalitet. Den handlade om avsändaren. När fel person gör något mänskligt förvandlas handlingen till ett misstänkt ”utspel”.
Det är i sig avslöjande. Än mer avslöjande blir det när man sätter det i ett sammanhang. Samma politiska och mediala miljöer blev upprörda när pengar samlades in till Luna, den nioåriga flickan i Skellefteå som brutalt våldtogs och nästan mördades. Inte för att hjälpen var fel, utan för att hennes lidande hotade en bekväm berättelse om gärningsmän och strukturer. Samma reflex slog till när Hanif Bali samlade in pengar till två unga män som förnedringsrånades på en kyrkogård. Offren passade inte in. Därför blev solidariteten problemet.
Detta är ingen slump. Det är ett mönster.
Ingen kräver att Dumpen ska ersätta rättsväsendet. Ingen förespråkar lynchjustis. Kritiken handlar om något betydligt mer grundläggande: att rättsväsendet under lång tid visat en ovilja eller oförmåga att prioritera sexualbrott mot barn. Låga straff. Nedlagda förundersökningar. Straffrabatter. Ett system som i praktiken signalerar att detta inte är högsta prioritet. I det vakuumet uppstår medborgarinitiativ. Inte som ideologi, utan som konsekvens av statens misslyckande.
ETC har under lång tid bedrivit en kampanj mot Dumpen. Man kan vara kritisk mot Dumpens metoder. Det är legitimt att diskutera gränsdragningar, risker och rättssäkerhet. Men det är intellektuellt ohederligt att föra den diskussionen utan att erkänna varför Dumpen över huvud taget existerar.
Det är här den selektiva rättssäkerheten blir tydlig. När det gäller andra brottstyper har den svenska vänstern inga problem med uthängningar, drev, kampanjer och moralisk kollektivbestraffning. Företag, privatpersoner och politiska motståndare hängs ut med glädje i rättvisans namn. Men när det gäller män som söker sexuella kontakter med barn blir rättssäkerheten plötsligt absolut. Då ska varje procedur skyddas. Då är integriteten helig. Då är förövaren plötsligt den mest skyddsvärda parten i rummet.
Det Patrik Sjöberg och Sara Nilsson gör är därför inte svårt att förstå. De konfronterar män som söker barn i sexuellt syfte. De gör det öppet, med vetskap om att de kommer att mötas av hat, hot och juridiska konsekvenser. Man kan kritisera metoden. Men att låtsas som att drivkraften är cynisk eller politisk är att förneka verkligheten.
Mot detta står Andreas Gustafsson och ETC:s hållning. Energin riktas inte mot förövarna. Inte mot rättssystemets tillkortakommanden. Inte mot barns utsatthet. I stället jagas Dumpen som om de vore samhällets verkliga hot. Retoriken är hårdare mot dem som avslöjar pedofiler än mot pedofilerna själva.
Här blir det obehagligt. För i praktiken hamnar Gustafsson gång på gång i rollen som pedofilernas försvarare. Allt paketerat som rättsskydd. Rättssäkerhet. Procedur. Men rättsskydd för vem. Och till vilket pris.
När man konsekvent visar större indignation över att förövare exponeras än över att barn utsätts, då har något gått sönder. När ekonomiskt stöd till dem som avslöjar barnförgripare reduceras till ett politiskt utspel, då är det inte analys. Det är ideologisk reflex.
Vänstern mäter inte lidande i mänskliga termer. Den mäter det i berättelsens nytta. Rätt offer får empati. Fel offer får misstänkliggörande. Rätt förövare förklaras. Fel förövare relativiseras bort. Och den som bryter mönstret ska tillrättavisas.
Det är därför reaktionerna på Åkessons donation säger mer om vänstern än om honom. Det är därför ETC:s jakt på Dumpen väcker avsky. Och det är därför allt fler drar samma slutsats.
Det är inte humanismen som svikit. Det är en politisk moral som inte längre vet vem den är till för.
Text: Salle Roger
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
@dumpen_se
