Byfånar med makt – Aftonbladets farliga lek med verkligheten
När ledarsidan byter ut analys mot Netflix och moral ersätts av handhjärtan, då vet man att något gått sönder på riktigt.
Aftonbladets skribenter vill gärna framstå som samtidens rebeller. Men i stället för att granska makt och förstå samhällen, lutar de sig mot Star Wars, gråter över fiktiva filmer och agerar som om världen är ett manusrum i Kalifornien. Det här är inte ledarskap. Det är infantil självbespegling – och det är farligt. Det är svårt att ta Aftonbladets ledarsida på allvar. Det är inte för att den är vänster – utan för att den blivit barnslig. När världen brinner använder deras skribenter Star Wars, Netflixdraman och tecknade figurer som referensramar. Som om politik vore en saga, inte ett samhällsansvar.
Rymdimperiet blir Ryssland. Rebellerna blir FN. Huvudkaraktären Luthen Rael – en cynisk sabotör – jämförs med socialdemokratiska distrikt som vill ha hårdare kriminalpolitik. Det är på riktigt så han skriver.
Och det är inte första gången. Lina Stenberg, en annan återkommande röst, tog nyligen avstamp i en fiktiv Netflixfilm där en fattig, svart kvinna får sitt barn omhändertaget. Filmen var, enligt henne, ”nästan för smärtsam att titta på”. Ändå tittade hon. Och skrev sedan en hel krönika om svensk välfärdspolitik – baserat på amerikansk fiktion.
Det är alltså detta som passerar för samhällsanalys i Sveriges största kvällstidning.
Vuxna människor med opinionsmakt reducerar politik till känslodrama. De diskuterar fascism genom Darth Vader och tolkar socialpolitik genom Netflix. Det är inte analys. Det är självbedrägeri.
Och det säger framför allt något om nivån.
Aftonbladets ledarsida har blivit en plats för ideologisk dagdrömmeri. Där byts verklighet mot manus. Där är man alltid rebellen, aldrig en del av makten – trots att man i decennier stått sida vid sida med det statsbärande partiet. Där citerar man Machiavelli men tänker som Bamse.
Det barnsliga ligger inte bara i referenserna. Det ligger i oviljan att möta verklighetens svärta. Det är mycket enklare att peka ut Israel som Imperiet och Trump som kejsaren än att resonera kring folkrätt, geopolitik och konsekvensanalys.
Och medan de leker hjältesaga står resten av oss och ser på ett samhälle som förlorar fotfästet. Sverige är, på många sätt, som Gökboet. Ett institutionssamhälle där allt fler känner att något är fel men ingen vågar säga det högt. Själv går jag omkring som Jack Nicholson i rollen som McMurphy, försöker förstå samtiden, försöker stöta mig med systemet. Men i vägen står syster Ratched – här i formen av DN Kultur, SVT, och Aftonbladets ledarredaktion.
Vi vill leva normala liv. Slippa dogmatism. Slippa uppfostras av en medieelit som tror att moral uppstår i ett manusrum i Kalifornien – eller som tror att sorgporr och handhjärtan faktiskt förändrar världen på riktigt.
Men jag förstår att de tror det. De lever i en extremt liten värld, ett slags dårhus utan ansvarsfördelning. Skillnaden är att de inte har någon syster Ratched som håller dem i schack.
Det är snarare som i Flugornas herre. Infantila röster som vill bestämma. Som vill utöva makt, men saknar all förståelse för vad makt innebär – eller vilka konsekvenser den får. Och just därför lever de i känslostorm. Inte för att de inte vet bättre – utan för att de inte vill veta bättre.
Och vet man inte bättre, då gör man som barn. Man skriker att alla andra är dumma. Man bråkar, härjar, förstör – och i slutändan får någon annan städa upp.
I en tid när människor skriker efter analys, förklaringar och modiga avslöjanden, ger Aftonbladets ledarsida dem Star Wars. Det är kanske underhållande. Men det är inte allvar. Och vi behöver allvar nu.
När de som säger sig tala sanning börjar tala i allegorier – då vet man att orden inte längre räcker till. Då vet man att något skaver. Då vet man att sagorna har tagit över.
Och då är det inte några sanningssägare vi hör. Det är bara byfånar som fått för sig att de leder revolutionen – medan de i själva verket sitter i sandlådan och leker med plastsvärd.
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
Text: Salle Roger