Det finns en nivå – och ni har klivit över den
När Olof Palme fräste åt Thorbjörn Fälldin förlorade han svenska folkets respekt – och därmed valet. I dag fräser medierna och oppositionen åt Johan Forssell. Men hans förtroende ökar. Det är inte ett mysterium. Det är en signal. Det finns en nivå. Och ni har klivit över den.
Det finns en nivå.
Inte juridisk. Inte teknisk. Men moralisk, känslomässig – och avgörande.
Det är nivån där allmänheten slutar lyssna på vad ni säger och börjar reagera på hur ni säger det. Där tonläge, intensitet och arrogans väger tyngre än sakfrågan. Det är där drev dör och sympati föds. Och just nu ser vi den nivån överskridas – dagligen.
Det började med ett avslöjande. En son med tvivelaktiga kontakter, digitalt umgänge, svårtolkade signaler. Och därifrån: fullt ös. Det har varit några blodiga veckor i svensk offentlighet. Medierna har eldat på med en frenesi som påminner mer om klappjakt än granskning. Ledarskribenter kräver avgång. Debattörer höjer rösten. Kommentarsklassen klär sig i värdegrundsmantel och ropar “ansvar”.
Det är inte granskning längre – det är en ritual. En rituell förnedring iscensatt av samma klick redaktörer som varje gång spelar samma manus: drev, moraliskt raseri, krav på avgång. Det är en sorts teater, och alla vet vilka roller som ska spelas. Ni är inte journalister längre – ni är domare i ett skenrättssystem där ni själva skriver både anklagelsen och domen.
Och Forssell? Han tiger.
Han duckar inte. Han flyr inte. Men han spelar inte heller med i det spel som satts upp för att sluka honom. Det är ett märkligt skådespel att bevittna: en statsråd som håller huvudet kallt – medan journalister, experter och politiska motståndare skummar av upprördhet.
Forssell vägrar att spela på er planhalva. Han står tryggt kvar på sin – och det gör även statsministern, justitieministern och egentligen hela Tidögänget. De rör sig inte en millimeter. De viker sig inte. De står stilla och betraktar ert vansinne – era drev, era analyser, era konspirationsteorier – som om ni vore ett barnkalas med facklor i händerna.
Oppositionen däremot? De står inte still. De dansar. De dansar runt elden ni tänt, hoppas att lågorna ska slicka Forssells politiska karriär i aska. Men det är deras egna kläder som ryker först.
Det påminner om 1976.
Olof Palme var den vassaste retoriker svensk politik skådat. Men i tv-debatten 1976 med Thorbjörn Fälldin tappade han självkontrollen. ”Hör nu på, Fälldin!” fräste han – och i samma ögonblick tappade han greppet om svenska folkets sympatier. Fälldin stod kvar. Lugn, saklig, värdig.
Palme vann debatten – men förlorade valet.
Väljarna valde inte vem som sa mest – de valde vem som bar sig bäst åt.
Det är exakt samma sak nu.
I stället för en fräsande Palme har vi fräsande redaktörer. I stället för Thorbjörn Fälldin har vi Johan Forssell – stående i stormens öga, men utan att vråla tillbaka. Och precis som 1976 har svenska folket börjat dra sina egna slutsatser. Enligt Aftonbladets egen mätning ökar förtroendet för Forssell bland Tidöväljare. Folk ser vad som händer. De förstår spelet. Och de gillar det inte – och de förstår det inte.
Ni tror att mer ljus ger mer sanning. Men ljuset ni riktar bländar – och det bränner er själva.
Det handlar inte om att alla tycker att Forssell är oskyldig till allt. Det handlar om att folk känner när något blir orimligt. När tonläget blir personligt. När ansvaret sträcks ut bortom rimlighetens gräns. När en man jagas – inte för vad han gjort, utan för vad andra kan kopplas till.
Och det är där ni förlorar.
Ni har börjat tala som Palme – men ni har inget av hans briljans. Inga idéer. Inget mod. Bara aggression. Ni är hans fräs – utan hans substans.
Ni har klivit över gränsen.
Det finns en nivå. Det är nivån där människor ser förbi formulär 1A-journalistik och börjar känna med den som står tyst i korselden. Det är nivån där väljarna börjar identifiera sig med den som jagas, snarare än med dem som jagar.
Ni har fräst. Ni har piskat upp opinion. Ni har försökt göra det personligt. Och ändå står han kvar. Och väljarna börjar undra: varför är är så rädda för att han inte går med att spela ert spel?
Det här var aldrig journalistik. Det var aldrig ansvar. Det var aldrig politik. Det var bara ett nytt lågvattenmärke i en offentlighet som tappat sans, balans och självinsikt.
Och ni kommer inte tillbaka över den gränsen utan att något i er dör på vägen.
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
Källor (råa länkar):
https://www.aftonbladet.se/a/KzQLK4/har-holls-tidernas-debatt-i-svensk-politik
https://www.aftonbladet.se/a/Mny21B/ny-matning-forssell-har-fatt-hogre-fortroende