Folkhemsnostalgi är vägen bort från friheten
Socialdemokraterna har slutat tala om framtiden. I stället har de börjat sälja ett minne – eller snarare en illusion. Ett folkhem som aldrig riktigt funnits, men som nu blivit den sista tryggheten för ett parti som inte längre vet vad det vill.
På samma sätt som Sverigedemokraterna drömmer om ett förlorat Sverige som knappt existerat, drömmer Socialdemokraterna om ett folkhem där allt fungerade, alla var trygga och staten alltid visste bäst. Skillnaden är bara kulören på kulissen. SD:s dröm är nationalistisk, S dröm är paternalistisk – men båda handlar om att fly från konsekvenserna av verkligheten.
När Anders Lindberg skriver att partiet måste ”våga mer”, missar han kärnan: Socialdemokratin kan inte våga mer, för den har ingenting kvar att tro på. Allt den byggt sin identitet på har redan prövats och fallit – skolan, sjukvården, integrationen, bidragssystemen, bostadspolitiken. Allt som kallades solidaritet har förvandlats till strukturer som göder passivitet och splittring.
Därför måste partiet nu tala om något annat. Om sagolandet. Om den tid då Sverige var rent, jämlikt och sammanhållet. Det är lättare att drömma om det som var än att förklara varför allt föll isär. Det är en politisk form av förnekelse: man ersätter skuld med nostalgi.
Lawen Redars idé om att bygga bort segregation genom blandade bostadsområden är bara den senaste versionen av detta. Samhällsingenjörens tro på att allt kan ordnas om man bara ritar rätt kartor. Men det var just den mentaliteten – tron på att staten kan forma människan – som ledde till att samhället gick sönder från början.
Magdalena Andersson står mitt i detta vakuum. Hon försöker tala om trygghet, men det är tryggheten som blivit problemet. Den svenska trygghetsdyrkan har kvävt friheten. När allt ska planeras, kontrolleras, subventioneras och regleras, då finns snart inget kvar av det som en gång gjorde Sverige starkt: ansvar, strävsamhet och tillit.
För det gamla folkhemmet byggde på plikt. På arbetet, familjen, sparsamheten, den gemensamma kulturen och tron på att man måste bidra innan man kan kräva. Dagens socialdemokrati har ersatt det med en rättighetskultur utan skyldigheter. Det är inte längre välfärd som trygghet, utan välfärd som moralisk bekvämlighet.
Sverige byggdes en gång av människor som höll ihop därför att de delade värderingar, språk och ansvar. När den gemenskapen försvann fyllde staten tomrummet. I stället för folkrörelser och föreningsliv fick vi byråkrati och bidrag. I stället för solidaritet fick vi tjänstemannaaktivism. Resultatet är ett land som fortfarande pratar om gemenskap – men där ingen längre vet vad den betyder.
Socialdemokratin har blivit sitt eget Sverigedemokraterna – fast i röd kostym. Båda lever på missnöje och nostalgi. Båda pratar om ett land som inte längre finns. Och båda undviker den enda fråga som betyder något: vilket Sverige vill ni skapa nu?
Friheten kräver mod, inte nostalgi. Den kräver att man vågar tala sanning, att man lämnar trygghetskulten bakom sig och litar på människans förmåga snarare än statens. Där någonstans förlorade Socialdemokratin sig själv.
Folkhemsnostalgin är inte vägen hem – den är vägen bort från friheten.
Text: Roger Salle
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.