Förtjänar inte Irans kvinnor frihet?
Vänstern slår sig gärna för bröstet och talar högt om frihet. Om kvinnors rättigheter. Om kroppslig autonomi. Orden är stora och har i årtionden burit en politisk rörelse som säger sig stå på kvinnors sida.
Men en fråga ställs märkligt sällan.
Om vänstern är så kompromisslöst för kvinnors frihet – varför tycks den då så ofta tveka när det gäller Irans kvinnor?
I Iran handlar kvinnors kamp inte om akademiska seminarier eller symboliska protester. Den handlar om något betydligt mer konkret. Kvinnor grips av moralpolisen för hur de klär sig. De misshandlas i häkte. De döms till fängelse. I vissa fall dör de.
Deras brott kan vara så enkelt som att visa sitt hår.
Ändå är reaktionen från delar av den västerländska vänstern märkligt försiktig. När iranska kvinnor bränner sina slöjor och ropar efter frihet möts de inte alltid av självklar solidaritet. I stället börjar resonemangen.
Det talas om kulturell känslighet. Om identitet. Om risken att kritiken mot regimen kan bidra till islamofobi.
Plötsligt blir friheten relativ.
Och just där uppstår den märkliga situation vi ser i dag: en rörelse som säger sig kämpa för kvinnors frihet, men som samtidigt tvekar när kvinnor gör uppror mot religiöst kvinnoförtryck.
Den ursprungliga feminismen byggde på en enkel princip. Kvinnor skulle ha samma rättigheter som män. De skulle få studera, arbeta och leva sina liv utan att kontrolleras av staten, kyrkan eller familjen. Feminismen handlade om att bryta bojor.
Men i dag syns något märkligt. Samma rörelse som en gång bekämpade patriarkala strukturer kan plötsligt relativisera dem när de bär religiös eller kulturell etikett.
Den gamla feminismen sa: kvinnor ska inte tvingas bära slöja.
Den nya säger: kvinnor måste respekteras om de vill bära slöja – även i samhällen där valet i praktiken inte existerar.
Skillnaden är avgörande.
Den första positionen utgår från frihet. Den andra riskerar att legitimera ofrihet så länge den kan presenteras som kultur eller identitet.
Tal om “kulturell känslighet” har därför i många fall blivit ett intellektuellt haveri. I väst finns normer som vuxit fram under århundraden – filosofiska, juridiska och moraliska principer som bygger på individens frihet och lika värde. De gäller inte bara för människor födda här. De utgör själva fundamentet för våra samhällen.
Det är därför resonemanget om kulturell relativism blir så märkligt. Som om kvinnors frihet plötsligt skulle vara en västerländsk smakfråga. Den är inte det. Den är en princip.
Vill människor leva i samhällen där kvinnor kontrolleras av religiösa regler och där staten bestämmer hur de ska klä sig, finns det tyvärr redan delar av världen där sådana system råder. Men det är inget ideal att försvara.
Det avgörande är en annan princip: ingen ska tvingas in i sådana system. Inte i Iran. Inte i Europa. Inte någonstans.
När protesterna bröt ut i Iran efter Mahsa Aminis död spreds tre ord över världen:
Kvinna. Liv. Frihet.
Det är svårt att tänka sig ett mer feministiskt slagord.
Men just där, vid den mest konkreta kampen för kvinnors frihet i vår tid, blir delar av den västerländska feminismen märkligt tyst.
Det är inte iranska kvinnor som sviker feminismens ideal. Det är feminismen i väst som har slutat försvara dem.
Om feminism betyder kvinnors frihet – varför gäller den då inte Irans kvinnor?
Text: Salle Roger
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.