Det finns en särskild sorts progressivitet som bara kan födas i ett land där tryggheten varit så självklar att folk slutat förstå dess värde. Sverige alltså. Här har vi lyckats odla fram en generation självutnämnda ”influencers”, aktivister och värdegrundsambassadörer som inte bara applåderar när svenskan tystnar – utan gärna kallar det mångfald och lägger upp en selfie med texten: ”Så vacker kultur vi får ta del av!”
När svensk lag börjar ge vika för parallellrättskipning – när klanledare, shariadomstolar och religiösa normer styr över både kvinnor och barn – då säger dessa modiga röster: ”Det är bara en alternativ rättsuppfattning, och det måste vi respektera.” För det finns inget mer progressivt än att abdikera från upplysningstidens arv – i jämlikhetens och förståelsens namn, såklart.
Förr i tiden kallades sånt här för kapitulation. Idag kallas det inkludering.
Och som om inte den här mjuka självutplåningen räckte, så har vi förstås våra kära 68-sekterister. De sitter där på sina kulturredaktioner, i sina tankesmedjor och akademier, och drömmer om revolution – fortfarande. Om en stark stat, om ett nytt folk, om en framtid där individen lyder eller krossas. De får något glansigt i blicken när de talar om socialistisk ingenjörskonst. Lika delar DDR-nostalgi och Sankt Pauli-romantik. För dem är Sverige ett projekt – aldrig ett hem.
Så samtidigt som dagens influencers böjer sig för sharia i toleransens namn, sitter gårdagens revolutionärer och längtar efter planekonomi och tvångspedagogik. Den ena gruppen vill radera allt som är svenskt för att ingen ska känna sig exkluderad. Den andra vill bygga om människan från grunden – för hennes eget bästa, förstås. Och på något märkligt sätt har de hittat varandra.
Mitt i detta kommer en myndighetschef och säger det förbjudna: ”Om vi inte rustar upp vårt försvar, kan vi snart tvingas tala ryska.” Det blev förstås ramaskri. Inte för att han hade fel – utan för att han bröt mot den första svenska regeln i offentligheten: säg aldrig att vårt samhälle är sårbart.
Och som ett urverk svarar de – de självutnämnda fredsprofeterna. De som alltid dyker upp när Sverige ens andas ordet försvar. Som om verklig fred någonsin uppnåtts genom att vara så svag att ingen tar dig på allvar. De här människorna är antingen Putins bästa vänner – med ett rätt avslappnat förhållande till tanken på att ryska blir det nya officiella språket – eller så är de apatiska hippies i en mental dimma, där världspolitik löses med chakrarening och gruppkramar. De lever i en lullig fantasivärld, ungefär som om en treåring fått rita upp utrikespolitiken med tuschpennor och säga: ”Kan inte alla bara vara snälla?”
Och när verkligheten sen kraschar in – när Kreml knackar på dörren eller när stormakters maktspel inte följer regnbågsschemat – då står de där med sina fredsduvor och blir förvånade över att världen inte fungerar som ett TED-talk.
Vad kallar man dessa människor? Landsförrädare låter förstås hårt. Det är ju ett ord vi historiskt använt om folk som samarbetat med fienden. Men vad kallar man någon som glatt samarbetar med idéer och strukturer som är direkt fientliga mot det fria, öppna, jämlika samhälle de själva fått växa upp i? Någon som sätter hedersnormer före barns frihet, sharia före kvinnors rättigheter och kulturell relativism före all form av ryggrad?
Jag vet inte. Civilisationsmasochist kanske. Eller demokratiskt självmordspilot.
Kanske är det egentligen inte deras fel. De är bara produkter av en kultur där självförakt blivit den högsta formen av moral, och där varje försök att värna det egna landet automatiskt stämplas som främlingsfientligt. Men en sak vet jag: om du på fullt allvar anser att det är rasism att vilja ha ett gemensamt språk, en gemensam lag och ett minimum av nationell sammanhållning – då är du inte tolerant. Då är du bara naiv. Och farlig.
Men tack ändå, kära influencers och revolutionsromantiker. Ni har åtminstone varit konsekventa i er kamp: för att riva ner, för att förlöjliga, för att upplösa. Ni hatar inte för att ni vill illa – ni hatar för att ni saknar något att älska.
Det fria ordet ni tar för givet. Lagen ni böjer er för i smyg. Tryggheten ni hånar offentligt men flyr till privat. Allt det ni fått – det är inte ni som byggt det. Det är bara ni som river det.
Vi hade Astrid Lindgren och Dag Hammarskjöld. Nu har vi folkmordanalyser från kändisar och TikTok-imamer som stakar ut den nya framtiden. Ack, du sköna nya värld.
Text: Salle Roger
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.