Från töntig tradition till vänsterns sista halmstrå
Det regnar nästan varje år. Jordgubbarna är för dyra. Sillen smakar som vanligt. Någon sitter frustrerad och försöker knyta en midsommarkrans som aldrig vill hålla ihop. Ändå firar vi midsommar. Trots allt. Trots vädret, trots flugorna, trots den svenska självironin. För midsommar är inte bara en högtid – den är ett arv. Ett uttryck för något djupare. I en tid där allt annat svajar står midsommar kvar – inte för att någon bett oss, utan för att vi aldrig slutade minnas.
När Sverigedemokrater tidigare lyfte midsommar som Sveriges verkliga nationaldag, då brast det i det mediala kotteriet. Journalister, kulturskribenter, aktivister och
partipolitiska pampar vrålade i kör: ”Sverige har ingen kultur!”
Det var inte en slump – det var en medveten strategi. Syftet var att avväpna svensk identitet, håna den som töntig, banal och suspekt.
En av de mest talande rösterna var Mona Sahlin. Sveriges dåvarande integrationsminister. Socialdemokratisk makthavare. Hon sa så här, ordagrant:
”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.”
Detta sa hon 2001. Och det var inte ett slarvigt uttryck i en podd. Det var ideologi.
Samma år sa hon: ”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige. Det gamla Sverige kommer inte tillbaka.”
Och redan året innan hade hon sagt: ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet. Det ska räknas som ett plus att ha en annan etnisk bakgrund än den svenska.”
Det var alltså uttalat. Den svenska kulturen var töntig, det gamla Sverige skulle bort, och svensk etnicitet var en belastning.
Det var den tidens ”värdegrund”.
Och nu? Nu när opinionen vänder, när vanliga människor kräver ordning, trygghet och samhörighet – då ska samma maktelit helt plötsligt försvara midsommarstången. Då ska de skriva krönikor om högerns ”bananrepublik” och låtsas som att det alltid var de som stod på traditionens sida.
Det är inte stolthet. Det är inte kärlek till landet. Det är panik.
De ser att deras projekt håller på att falla. De ser att folk inte längre köper lögnen om att Sverige är ett land utan rötter. De märker att det svenska folket – det riktiga, inte det konstruerade ”alla som bor här är svenskar” – har fått nog.
Det finns något genuint äckligt i detta. I att först håna, rasera och relativisera – för att sen, när opinionen kräver det, klamra sig fast vid resterna och låtsas som om man alltid stod där, med blomkrans och flagga.
Och ingen Mona Sahlin i världen ska få förminska det igen.
Anders Lindberg skriver nu att vi måste ”vända utvecklingen”. Samme man som i åratal kallat det ett hot mot Sverigebilden att tala om gängvåld. Som menat att man går Putins ärenden om man kritiserar hur illa det går för landet. Samme man som ser nazistiska konspirationer bakom varje buske. Som förnekat utvecklingen – och nu vill måla upp sig som någon slags svensk landsfader som tar ansvar.
Kort och gott: far åt helvete, Anders. Och må din midsommar ge dig många myggbett och smaklös snaps.
Du får gärna skriva fler midsommarkrönikor, Anders – men du kommer aldrig få tillbaka vår respekt. Tack till alla er som läser, delar och sprider orden. Jag önskar er en riktigt härlig midsommar – och framför allt en vacker, lugn och minnesvärd svensk sommar. Ta in den. Njut av doften av nyklippt gräs, av fågelsång, av regn mot altantaket. Sverige är fortfarande vårt. Och vi ger det inte ifrån oss.
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Text; Salle Roger
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.