Från Vipeholm till lotterififfel – S borde inte tala om kärlek
Anders Lindberg påstår att SSU har rätt: Jesus var sosse. Det är ett påstående som säger mer om Socialdemokraternas desperation än om evangelierna. När ett ungdomsförbund saknar idéer måste det låna en frälsare, och när en ledarskribent saknar argument blir det enklare att håna kritikerna än att möta dem. Resultatet är en valfilm som är tom på politik men fylld av desperation – och en försvarstext som avslöjar mer än den döljer.
SSU:s film ”Jesus var sosse” är egentligen inget annat än ett nödrop. Ett ungdomsförbund som en gång fostrade tänkare, agitatorer och framtida ledare har reducerats till clickbait. Det finns inga svar på ungas verkliga problem – kriminalitet, arbetslöshet, känslan av hopplöshet – bara ett försök att låna symboler starkare än de egna. När politiken inte räcker till blir Jesus dragplåster.
Och där träder Anders Lindberg in. Hans roll är välbekant: att förklara varför Socialdemokraterna inte bara är ett parti utan själva moralen, själva folket, själva historien. När kristna röster påpekar det smaklösa i att kidnappa Jesus, fnyser Lindberg. När Edward Blom protesterar mot att Gud reduceras till en valaffisch, gör Lindberg honom till en pajas. När Josefin de Gregorio ifrågasätter kyrkovalet för dem som saknar tro, gör Lindberg henne till bakåtsträvare. Retoriken är lika genomskinlig som alltid: förlöjliga motståndarna, aldrig ta deras argument på allvar.
Men det som gör Lindbergs försvar så magert är hans försök att klä Socialdemokraterna i evangeliernas språk om kärlek och solidaritet. För här blir kontrasten obarmhärtig. Samma parti som talar om människovärde och rättvisa har en historia fylld av svek. Tvångssteriliseringar i rasbiologins namn. Samarbeten med nazisterna under kriget. Baltutlämningen. Vipeholmsexperimenten. Barnhemsbarnen som glömdes bort. Till det kan läggas mer moderna skandaler: sexköp, fiffel med medlemmarnas pengar, aggressiv lotteriförsäljning riktad mot pensionärer. Är detta den kärlek som evangelierna predikar?
När Lindberg försöker göra Jesus till partiets egendom blir det därför inte bara löjligt – det blir skamligt. Han vet lika väl som alla andra att Socialdemokraterna inte äger vare sig tron eller moralen. Partiet har lika mycket blod och svek på sina händer som vilken annan maktrörelse som helst. Skillnaden är att de fortfarande insisterar på att deras partibok är en moralisk frisedel.
SSU:s kampanj säger därför mer än vad den avser. Den avslöjar en rörelse som inte längre kan tala till unga med egna idéer. En rörelse som måste leva på stulna symboler och inbillade myter. Och Anders Lindberg visar, som alltid, att hans roll inte är att analysera utan att förkunna – inte journalistik, utan liturgi.
SSU och Lindberg lever i en drömvärld där propaganda och påhittad moral är valuta. Det är så sekter fungerar: de bygger en egen verklighet, murar in sig mot kritik och kräver lojalitet av sina följare. Men en sekt är ingen kyrka, och definitivt ingen framtidsrörelse.
Och det kanske mest talande av allt: Jesus var jude. Samma socialdemokrati som gång på gång blundar för antisemitismen i de egna leden, som återvänder till sina bruna rötter där hat mot judar blivit en öppen del av partikulturen, vill nu använda en jude som affisch i sin politiska propaganda. Det säger allt om hur frånvarande Socialdemokratin är – från historien, från verkligheten och från moralen.
Jesus var inte sosse. Han var, för de troende, Guds son. Och det enda som blir korsfäst i den här kampanjen är Socialdemokraternas trovärdighet.
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
Text: Roger Salle
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/LMwER4/ssu-har-inte-fel-om-att-jesus-skulle-ha-rostat-pa-s