Jag såg Fäbodjäntan – därför vet jag allt om Sverige
Om Lina Stenberg får använda Netflix som argument för att barn kommer dö – då tänker jag använda Fäbodjäntan som argument för att falukorven kan rädda Sverige.
Det var sent. Ensam i soffan, tom blick, fjärrkontroll i handen. Inget på SVT, inget på Netflix. Men där – i den dammigaste hörnan av svensk filmhistoria – fann jag den. Fäbodjäntan. En klassiker. En portal till kunskap. Och plötsligt förstod jag allt om Sverige.
För när Aftonbladets ledarsida nu tillåter politisk analys grundad i fiktion – som Lina Stenberg gjort genom att bygga sin krönika om Trumps sjukvårdspolitik på en Netflixfilm – då är det tydligt att känsla nu trumfar verklighet. Då får även jag använda en erotisk 70-talsfilm som källa. Och det gör jag – med glädje.
I Fäbodjäntan är falukorven inte bara kött. Den är symbol. Den är frestelse. Den är arv och identitet. Den ligger där på bordet – naken, röd, självklar. Den säger allt om svensk kultur. Den kräver inget tolkningsföreträde. Den bara är. Som ett manifest i plastfilm.
Och där någonstans, mellan smörkniven och de nakna kropparna, insåg jag att filmen säger mer om svensk samtid än hela public service gjort de senaste tjugo åren. Här finns inga politiska pekpinnar. Ingen genusteori. Bara en kvinna, ett stall, en falukorv – och en känsla av att något stort håller på att ske.
Kärlek? Den är fysisk. Den är jordnära. Den doftar svett, granbarr och animaliskt ansvarstagande. Ingen pratar om ”emotionellt arbete” eller ”toxisk maskulinitet”. Man tar på varandra, man lagar mat, man lever. Kort sagt: det är den svenska modellen, innan den gick sönder.
Matlagningen? Ren och skär klasspolitik. Inga elcyklar, inga sojaprodukter, inga matkassar från överprisade startupbolag. Bara falukorv, potatis och en kvinna som vet exakt vad som ska göras – i köket såväl som i ladan.
Om jag nu får bygga hela min verklighetsuppfattning på denna film, så gör jag det. Och varför inte? Om Netflix kan ligga till grund för en politisk ledare om amerikansk sjukförsäkring, då kan Fäbodjäntan ligga till grund för ett helt integrationspolitiskt ramverk. Skillnaden är att jag åtminstone är ärlig med det.
För visst: det kan tyckas absurt. Men det är inte mer absurt än att tro att du förstår strukturell rasism efter att ha sett en gråtmild SVT-dokumentär eller att du kan skriva krönika om klass efter att ha följt en fiktiv sjuk mamma på Netflix.
Falukorven i Fäbodjäntan är det mest ärliga som visats i svensk offentlighet på decennier. Den skäms inte. Den ber inte om ursäkt. Den representerar hela det land som våra moderna ideologer försöker förtränga.
Jag såg Fäbodjäntan. Därför vet jag allt.
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times: https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
Text: Salle Roger