Socialismen är tillbaka – och Daniel Suhonen står redo att hjälpa den med våld
Daniel Suhonen hyllar Zohran Mamdanis seger i New York som en socialistisk återkomst. Men varje gång socialismens skugga fallit över världen har den fört med sig tvång, sönderfall och ett politiskt våld som alltid ligger nära ytan. Suhonen själv har redan sagt att han är beredd att ta till vapen för att få sin dröm på plats.
Daniel Suhonen firar Zohran Mamdanis seger i New York som om världen just fått ett nytt hopp. Han kallar det socialismens spöke som återvänder. Men det Suhonen beskriver som en politisk comeback är i verkligheten något helt annat. Alla som kan sin historia vet att det där spöket aldrig är någon harmlös skepnad. Socialismens spöke kommer inte ensam – det kommer alltid med samma följe: tvång, ekonomisk kollaps och friheter som gradvis mals ned tills motståndet tystnar.
Det som gör Suhonens eufori extra avslöjande är att han, liksom stora delar av svensk vänster, alltid letar efter sina socialistiska förebilder utomlands. Här hemma får han aldrig gehör för de idéer han brinner för. I USA kan han låtsas att historien är på väg att vända åt rätt håll – och projicera sina egna drömmar på varje person som råkar tala om subventioner, hyrestak eller gratisresor.
Mamdani lovar just det paket som alltid låter fantastiskt och alltid slutar med brist, stagnation och en stat som tvingas ingripa ännu mer för att lösa problemen den själv skapat. Gratis kollektivtrafik, hyrestak, prisstopp, subventioner och skattehöjningar. En katalog av åtgärder som prövats i decennier och som varje gång landat i samma resultat: en ekonomi som går på knäna och en befolkning som får allt mindre att säga till om.
Det är också därför Suhonen älskar det. För honom är socialismen inte en fråga om resultat – utan om riktning. Det viktiga är att staten får mer makt. Vad det gör med människors vardag är sekundärt.
Och då ska vi minnas vad han själv sagt när han inte behövt maskera sina övertygelser. På Socialistiskt Forum 2014 uttryckte han sin syn på demokratins gränser så här:
”Jag vill ha en politik som bidrar till ett socialistiskt samhällsbygge. Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.”
Det är inget skämt. Det är inte ironi. Det är en del av en politisk tradition där våld alltid funnits som den yttersta garanten för att folket inte ska stå i vägen. Suhonen formulerade bara det som så många revolutionära tänkare före honom sagt rakt ut: att demokratin är bra så länge den levererar rätt resultat. När den inte gör det – då får andra metoder brukas.
Det är också därför hans retorik om att rädda demokratin blir så ihålig. Vad han menar är att demokratin ska garantera hans politik. Gör den inte det finns Kalashnikovs i kulissen. Det är den yttersta ärligheten i hans ideologi, och det är den som gör Mamdani-hypen så avslöjande.
Trumps politik kan kritiseras på sakliga grunder. Men Suhonen erbjuder ingen analys. Han erbjuder en dröm, en nostalgisk verklighetsflykt där årtionden av socialistiska misslyckanden förvandlas till inspiration. Samtidigt blundar han för att denna ideologi brutit sönder demokratier som trodde att lite mer statlig kontroll var ofarligt.
Socialismen har aldrig räddat demokratin. Den har bara räddat sig själv – genom att begränsa människors friheter tills de slutat protestera. Mamdani är inte undantaget. Han är nästa kapitel i samma gamla berättelse som alltid börjar med leenden och slutar med att staten bestämmer allt mer.
Och någonstans står Daniel Suhonen redo, med sitt eget citat som facit, att hjälpa till om utvecklingen inte går fort nog.
Det är det verkliga spöket.
Text: Roger Salle
Swish: Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.