När Anders Lindberg gråter – då vet du att något rätt har hänt
Det finns ett särskilt sorts skri som hörs när en socialdemokratisk maktstruktur utmanas. Det är inte rop från världens förtryckta. Det är klagorop från välbetalda biståndsstrateger, kommunikatörer och organisationsfolk i Stockholm – de som vant sig vid att skattemedel automatiskt rinner ner i deras egna karriärstrappor. Och det hörs tydligt när Anders Lindberg ylar på Aftonbladets ledarsida.
Stänga slussen till Palmecentret. Plötsligt är det inte längre självklart att S-märkta paraplyorganisationer ska få hundratals miljoner för att driva ”internationellt solidaritetsarbete” – och det svider.
Och visst, man kan le åt att Dousa kallas ”mini-Musk” av Lindberg. Det är trams, men också avslöjande. Lindberg vet att hela hans ideologiska bygge håller på att vittra. Därför måste det bli dramatik, därför nämns ESwatini, Moldavien, Amazonas och Belarus. Det är känslomässig utpressning, förklädd till ledarskap.
Men det verkligt intressanta är inte vad Lindberg skriver – utan vad han inte vågar säga.
60 års bistånd – och ändå blomstrar ingenting
Vi har provat det här nu. I decennier. Tusentals miljarder har pumpats ut globalt. Sverige har varit ett av de mest generösa biståndsländerna i världen. Om pengar kunde skapa utveckling så borde Afrika, Mellanöstern och delar av Asien blomstra vid det här laget. Men det gör de inte.
Varför?
För att biståndet inte är utformat för mottagaren – det är utformat för givaren. Det är inte till för att förändra världen. Det är till för att vita svenskar ska få känna sig goda.
Det är inte hjälpen som är helig – det är strukturen bakom som inte får röras.
Biståndsindustrin: En socialdemokratisk arbetsmarknadsinsats
Det är det ingen vill prata om. Att hela biståndsmodellen i praktiken är en socialdemokratisk arbetsmarknadsinsats för medelklass med rätt åsikter. Det handlar om jobb, konsultuppdrag, resor till Rwanda, genusworkshops, klimatseminarier och ”lokal kapacitetsutveckling”.
Det är karriärer för folk som aldrig skulle överleva en dag i näringslivet – men som inom biståndssektorn får lön, status och rätt att kalla sig ”hjältar”.
Och det är exakt detta system Benjamin Dousa börjat montera ned. Det är inte mördade klimataktivister som drabbas – det är svenska PR-konsulter, biståndsstrateger och ABF-föreläsare som förlorar sin bidragsmatade vardag.
Sorgporren måste fortsätta
För att det socialdemokratiska bidragsmaskineriet ska fungera krävs en ständig tillgång till lidande. Världen måste fortsätta vara trasig. Det måste finnas bilder på gråtande barn, översvämningar, hunger och diktatur.
Inte för att det ska lösas – utan för att kunna användas.
Sorgporren är bränslet. Det är den som ger moralisk näring åt den biståndsfinansierade medelklassen, så att de kan posta sin förtvivlan i reels, spela in musikvideor på kontoret och sjunga med darr på rösten till soundtracket av svensk statsfinansierad godhet.
Och det är på fullt allvar: en högt uppsatt direktör på en svensk biståndsmyndighet har nyligen lagt ut en kampanjvideo där man framför en poppig protestsång mot regeringen.
Inte för att nöden är ny – utan för att deras egna kontor riskerar tystnad.
Det är inte längre hjälpverksamhet. Det är galenskap. En skattefinansierad cirkus där verkligheten är en kuliss och offerkoftan är uniform.
Moralindustrin gråter krokodiltårar
Lindberg påstår att Dousa underminerar Sveriges ”mjuka makt”. Men det är inte svensk mjuk makt han sörjer. Det är S-märkt makt. Det är förlusten av en skattefinansierad moralindustri där Palmecentret kunde bedriva politisk påverkan under biståndets flagg.
Och det är talande: Lindberg nämner inte skattebetalare en enda gång. För honom är bistånd inget vi ger – det är något andra har rätt till. Oavsett resultat. Oavsett insyn. Oavsett om det fungerar eller inte.
Verklig förändring kräver ansvar – inte Almedalsseminarier
Om man verkligen ville förändra världen skulle man fokusera på rättsstat, egendomsrätt, fri handel, yttrandefrihet. Inte på svenska genusprojekt i Uganda eller fackliga seminarier i Namibia. Men sådant går inte att mäta i Powerpoint-presentationer. Det går inte att ta selfies med.
Och framför allt – det gör biståndsklassen arbetslös.
Slutsats: Det är inte världen som rasar – det är Lindbergs värld
Det Anders Lindberg gråter över är inte demokratins sammanbrott. Det är hans egen förlorade kontroll över narrativet. Det är att hans rörelse, hans kontakter, hans bidragsnätverk inte längre är immuna mot granskning.
Benjamin Dousa har inte matat friheten i flismaskinen.
Han har bara dragit ur sladden till Palmecentrets självspelande piano.
Och det, Anders, är inte förtryck. Det är förvaltning.
Så vem är det egentligen som gör världen bättre – den som skär i bidragen, eller den som sjunger i korridoren?
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565
Text: Salle Roger