När gasade kackerlackor applåderas – men nyckelpigor får medier att krevera
– ibland tränger den undan och förstör. Hon jämförde hur invasiva arter som lupiner och harlekinpigor slår ut den svenska floran och faunan, med hur gangsterkulturens våld, skräck och statusjakt slår ut samhällets egna normer.
Det handlade inte om etnicitet. Inte om hudfärg. Inte om invandring i sig. Det handlade om värderingar. Om en mördande subkultur som växer där inget längre står emot. Och det räckte för att klägget skulle gå i spinn.
Men det märkliga är inte att hon får kritik – det hör offentligheten till. Det anmärkningsvärda är vem som kritiserar, och hur samma personer själva uttryckt sig.
Vi minns Länstidningen Östersund, som 2012 publicerade en teckning där Jimmie Åkesson avbildades som en stor brun kackerlacka på väg att gasas ihjäl. Inte som metafor. Inte som symbolik. Bokstavligen – en insekt under gaskranen. En bild rakt ur propagandans mörkaste källare. Reaktionerna från de självutnämnda anständighetsförsvararna? Knappast ett pip.
Vi minns Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet. Hon skrev 2016 att det inte är acceptabelt att regeringen ”låter sig påverkas av brunråttorna i riksdagen.” Citatet står fortfarande kvar på hennes blogg. Det är alltså så landets juridiska elit talade om ett demokratiskt valt oppositionsparti – och en stor del av svenska folket. Inga uppsagda avtal. Inga avpublicerade texter. Ingen offentlig ånger. Tvärtom. Ramberg hyllades.
Och nu, 2025, när en skribent påpekar att vissa importerade värdesystem riskerar att slå ut samhällets egna sociala ekosystem – …då slår samma etablissemang larm som om demokratin stod i brand. …då exploderar medieklassen i moralisk hysteri.
Det är ett hyckleri så genomskinligt att man skäms å deras vägnar. För det handlar inte om avhumanisering. Det handlar inte om godhet. Det handlar om makt. Om att behålla tolkningsföreträdet. Och när någon som Anna Nachman använder deras eget språk – men mot deras egna skyddslingar – då bryter paniken ut.
– När en vänsterjurist kallar SD för brunråttor = konstnärlig frihet. – När en redaktion ritar Åkesson som gasad kackerlacka = satir. – När en borgerlig skribent problematiserar gangsterkultur med hjälp av naturen = fascism, rasism, avhumanisering.
De bryr sig inte om tonen. De bryr sig om kontrollen.
Och låt oss vara tydliga: Anna Nachman skriver inte om invandrare. Hon skriver om gäng, kriminella nätverk, unga pojkar som förvandlats till mördarmaskiner i en kultur byggd på våld, status och skräck. Det är en mördande kultur. En kultur som bränner, spränger, våldtar och förnedrar. Som förstör människoliv och förintar tilliten i hela bostadsområden.
Det är den kulturen hon kritiserar – och nu ser vi hur kläggeliten försvarar den. Inte av solidaritet, utan av feghet. För om verkligheten tillåts beskrivas, raseras hela deras självbild. Då återstår bara ansvaret. Och det är det sista de vill bära.
De säger att de försvarar minoriteter. Men det är inte deras barn som sprängs i luften. Det är inte deras kvarter som sätts i brand. Deras barn går i skolor där tryggheten är garanterad. De poserar med medmänsklighet – medan andra får ta smällen för deras experiment.
De har i åratal hånat dem som varnat. Kallat dem rasister. Stängt ute dem från debatten. Och under tiden har gangsterkulturen vuxit till en hydra. Det är inte bara fegt – det är medansvar.
De har blod på händerna. Inte bokstavligen – men moraliskt.
Så när de nu rasar mot Anna Nachman för att hon vågar säga det de vägrat höra – då är det inte hon som ska skämmas.
Det är ni.
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
Text: Salle Roger