När public service slutar granska makten – och börjar skapa verkligheten
Det är inte ”misstag” när samma fel alltid pekar åt samma håll. Det är ett mönster. Och när skattefinansierad media gång på gång ertappas med fejkade klipp, fulciteringar och skräcknarrativ som inte stämmer, då är problemet större än enskilda journalister. Då är det själva systemet som ruttnat.
Sverige har länge intalats att skattefinansierad media är den mest pålitliga, den mest balanserade, den mest professionella. Det har varit en nationalmyt lika självklar som att staten är god och institutionerna neutrala. Men myter överlever bara så länge ingen börjar titta efter. Nu gör folk just det.
SVT:s fejkade AI-klipp. De manipulerade utdragen ur Trumps tal. De ”tekniska missarna” som på något märkligt sätt alltid råkar landa i samma politiska riktning.
Det här är inte triviala snedsteg. Det är redaktionella ingrepp i verkligheten. Och när man lägger ihop dem med resterande mediala haverier blir bilden obehagligt tydlig.
Vi minns de rasistanklagade brandmännen – en berättelse som rasade ihop så fort någon faktiskt granskade den. Vi minns ”nazisterna med vapen utanför journalisternas dörrar” – en ren skräckfantasi som aldrig hade hänt. Vi minns den längsta lögner: invandringen är en ”vinst”, Sverige står på randen till fascism, och varje vardaglig nyhet ska tolkas som bevis på att tredje riket 2.0 är här.
Allt detta presenterades inte som åsikter, utan som sanningar. Som fakta. Som obestridliga realiteter.
Men det var inte fakta. Det var dramaturgi. Det var politiserad berättarteknik, maskerad som journalistik.
Det är här förtroendet går sönder. Inte när en redaktion gör fel. Det händer. Vi är människor. Utan när felet aldrig är slumpmässigt. När varje misstag följer samma mönster, samma ideologiska bias, samma politiska tyngdpunkt.
Det är då människor börjar se vad som faktiskt händer:
Den som utger sig för att granska makten har själv blivit en del av den.
Det är också därför reaktionen från public service och deras försvarskör är så avslöjande. De pratar om ”attacker på demokratin”, ”politiska kampanjer” och ”farlig misstro mot media”. Men de säger aldrig det enda som skulle duga: vi har gjort fel, vi ska ändra systemet, vi ska sluta låtsas att vi är felfria.
För sanningen är ju att misstron inte uppstått i ett vakuum. Den uppstod när lögnerna blev för stora. När verkligheten blev för tydlig. När människor såg att samma redaktioner som kallade andra för ”konspirationsteoretiker” själva spridit halvsanningar, felaktigheter och ren fiktion – bara för att den passade sammanhanget.
Det är ingen slump att det är just public service som nu klagar mest högljutt över ”att ingen litar på dem längre”. Det är inte ett demokratiskt problem. Det är ett självförvållat problem. Ett resultat av åratal av moraliserande journalistik där den egna världsbilden prioriterats framför opartiskhet.
Svenskarna är inte dumma. De ser att kejsaren är naken. Och ingen stämpel ”fri media” i världen kan längre dölja det.
Text: Roger Salle
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.