När svensk journalistik börjar gå Pekings ärenden
När svensk journalistik börjar gå Pekings ärenden handlar det inte längre om granskning, utan om något betydligt mörkare. När kampen mot desinformation själv förvandlas till desinformation blir den bekväma lögnen ett arbetsredskap – och vissa svenska redaktioner omfamnar den med nästan religiös iver. DN, ETC och Flamman har plötsligt hittat sin hjälte i Kinas propagandamaskin, lånar dess språk, dess demonisering och dess dramaturgi, och presenterar den som upplyst analys. Resultatet är en sorglig samtidsspegel: svensk vänsterpress som spelar Pekings musik och kallar det journalistik.
Det finns något djupt ironiskt över svensk mediedebatt just nu. Flamman, ETC och DN kliver fram som självsäkra sanningsbärare och levererar ännu ett ”avslöjande” om Epoch Times och Falun Gong. Resultatet är inte journalistik. Det är inte källkritik. Det är en bekväm återberättelse av en redan färdigskriven berättelse, producerad långt från de svenska redaktionsrummen.
Retoriken är densamma varje gång. ”Sekt.” ”Mästare.” ”Kontrollerade anhängare.” ”Dolda agendor.” Lägg till lite mystik, några moraliskt laddade formuleringar och en ton av civilisationshot – så är berättelsen färdig. DN skriver. ETC skriver. Flamman skriver. Som om någon redan gjort manusarbetet åt dem.
Och det har någon också. Den kinesiska regimen har länge byggt upp och underhållit en tydlig propagandabild av Falun Gong som farlig, irrationell och hotfull. Den berättelsen har använts för att rättfärdiga förföljelse, kontroll och censur. Den är politiskt funktionell. Den är strategiskt användbar. Och den är välkänd för alla som på allvar vill förstå makt, propaganda och internationell opinionsbildning.
Just därför är det så anmärkningsvärt att svenska medier väljer att bortse från detta. De återger narrativet utan att ens ställa den mest basala journalistiska frågan: varifrån kommer bilden? Vem tjänar på den? Varför låter detta så kusligt likt kinesiska statskanaler? När samma medier som gärna moraliserar om desinformation och påverkan plötsligt agerar transportsträcka åt en auktoritär stats informationskrig, då är det svårt att prata om misstag. Då är det ett val.
Det är inte journalistik. Det är tribalism. Man är mindre intresserad av sanningen än av att besegra en fiende man redan bestämt sig för. Epoch Times är fel typ av medium. Falun Gong är fel typ av människor. Alltså är nästan vilken berättelse som helst legitim – bara den skadar rätt mål. Då duger insinuerande språk, antydningar och skuld via association. Då får journalistikens verktyg lånas ut till politisk aktivism.
Det verkligt obehagliga är att det är exakt samma verktyg som konspirationsteoretiker använder. Otydliga källor. Halvsanningar. Suggestiv dramaturgi. Men när det sker i respektabla svenska redaktionsmiljöer paketeras det som ansvarsfull samhällsvård. När det i själva verket är något helt annat: en intellektuell kapitulation.
Och så återstår den avgörande frågan: vem är det egentligen som går kinesiska ärenden? Inte nödvändigtvis de medier som Kina öppet bekämpar. Utan de som, medvetet eller av bekvämlighet, lånar ut sitt förtroendekapital för att legitimera en berättelse skapad av en diktatur. De som börjar låta som kinesisk propaganda – fast på elegant svenska.
Det är inte Epoch Times som är det största problemet här.
Det är DN. Det är ETC. Det är Flamman.
För när delar av svensk journalistik slutar tänka själv, slutar granska makt även när makten råkar tala kinesiska, och i stället blir en del av samma propagandaflöde de påstår sig bekämpa – då är det inte längre någon ”sekt” i Kina som hotar vår demokratiska offentlighet. Då är hotet mycket närmare än så.
Text: Salle Roger
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.