Prince of Darkness räddade oss som inte passade in
Jag hatar att skriva sånt här. Det känns som att det alltid kretsar kring mig och mina upplevelser. Men ibland krävs orden ändå.
Det finns människor som påverkar en på sätt man inte trodde var möjligt. Ozzy Osbourne var en sådan för mig.
Jag upptäckte honom och hans galenskap någon gång på 1980-talet. Då förstod jag inte vilken gud han faktiskt var – bara att han stack ut. Jag fastnade för att han såg ut som en varulv på omslaget till Bark at the Moon.
För någon som växte upp med två tv-kanaler och Okej-tidningar var det som att en helt ny värld öppnade sig. Jag minns att jag satt i timmar och bara stirrade på omslaget, medan introt rullade i huvudet. Det var något med ljudet, bilden, attityden – något som bröt sig in i det svenska folkhemmets tryggt förpackade tristess.
Bark at the Moon (1983) ledde mig till Crazy Train, och så småningom till Mr. Crowley – låten från debutsoloplattan Blizzard of Ozz (1980). Det var då något förändrades på riktigt. Jag var fjorton, kanske femton – och inget var längre som förut. Jag insåg att världen och människorna inte alls var vad de utgav sig för att vara. Men det var ingen bitter lärdom. Snarare tvärtom. När Ozzy gnällde fram refrängen kändes det som om alla mina tankar om världen plötsligt föll på plats. Som om någon äntligen sa sanningen – och gjorde det med orgel, dist och svärta.
Sen var jag fast och har burit Ozzy med mig. Inte ens när han gick full dokusåpa gick det att svika honom.
Ozzy, The Prince of Darkness, förändrade musiken. Men han förändrade också människor. Han visade att man kunde vara udda, trasig, konstig – och ändå bli en ikon. En hjälte. En överlevare.
Han själv gick igenom en smärtsam process genom livet: från dysfunktionell barndom i Birmingham till rockstjärna, från pundare till familjefar, från utskrattad clown till folkkär legend. Han var aldrig perfekt. Men det var heller aldrig poängen.
Poängen var att han aldrig gav upp.
Att han var sig själv – grotesk, galen, genialisk.
Att han bar mörkret med stolthet och skrek ut det vi andra bara kände i tystnad.
Ozzy var inte bara musik. Han var en livslinje.
För oss som aldrig riktigt passade in.
Och nu är han borta.
Men fan ta oss alla om vi låter honom dö helt.
Låt Mr. Crowley eka över fälten.
Höj volymen till Bark at the Moon – och ge Prince of Darkness den fullständiga värdighet han förtjänar.