Socialdemokratins kärlek till extremismen
När Jonna Sima försöker klistra ”terrorromantik” på Ulf Kristersson blir det rent farsartat. För om något parti i Sverige levt sida vid sida med våld, extremism och Hamasflaggor så är det Socialdemokraterna själva. Från Palmes Castro-romantik till Suhonens Kalasjnikov–fantasi – historien talar sitt tydliga språk.
När Jonna Sima skriver om ”terrorromantik” försöker hon få det att låta som om Moderaterna bar skulden för hatet som omgav Palme. Det är bekvämt – och en förvrängning av verkligheten.
Sanningen är att Socialdemokraterna i decennier rört sig intill miljöer som accepterat politiskt våld. Från rörelsens barndom, där skrämsel och hot var verktyg, till dagens öppna kopplingar mellan SSU/ABF–sfären och våldsbejakande AFA–kretsar. De som i dag står för det politiska våldet i Sverige bär inte blå kostym utan de bär svart mask – och de rör sig i vänsterns närmiljö.
Från Sveavägen 68 och vidare ut i partiets nätverk har företrädare fotograferats med Palestina–sjalar där Israel utplånats från kartan. Jag har själv dokumenterat det. Det är ingen olycka: socialdemokratin har länge blundat för islamistiskt hat när det passat berättelsen om ”solidaritet”.
Magdalena Andersson grät i plenisalen när hon försvarade Jamal El-Haj. Det ändrar inte fakta: han deltog på en konferens där Hamas–kopplade företrädare figurerade, trots partiets avrådan. Partiet har gång på gång urskuldar och relativiserat Hamas–sympatier i de egna leden.
I Anderssons egen rörelse talas det dessutom öppet om våld för socialismens sak. Daniel Suhonen, tidigare Juhholt–talskrivare och i dag chef för Katalys, har formulerat det rakt ut:
”Jag vill ha en politik som bidrar till ett socialistiskt samhällsbygge. Och blir det att ta upp Kalasjnikoven och skjuta, då gör vi det. Men innan dess kan vi ju inte vänta i studiecirklar. Utan vi kan väl bygga lite järnvägar, lite bostäder och försvara de offentliganställda. Och låt oss göra det tillsammans. Jag är med i revolutionen om vi gör lite reformism först.”
Det här är inte en perifer extremist på gatan utan det är en socialdemokratisk profil som ständigt bjuds in i medieoffentligheten.
Man kan få gnälla hur mycket man vill på Maria Malmer Stenergard. Men står man utanför en judisk skola med Hamaspropaganda är man ett odjur. Punkt.
Att Sima sedan har mage att klaga på ordvalet är groteskt. Hon tillhör en rörelse som utan att blinka stämplar meningsmotståndare som rasister, nazister, klimatförnekare, homofober, islamofober. Hon kan snattra på – det blir inte sant för det.
Och Persson–parallellen? ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället”, sa han 1998. I dag sitter han på ett gods värt mångmiljonbelopp. Den retoriken biter inte längre. Andersson är ingen Persson – och känslospelet imponerar inte.
När Sima kallar budgeten ”valfläsk” glömmer hon att den här regeringen tvingas reparera arvet efter åtta år av S–styre. Mellan 2014 och 2022 hade Sverige återkommande en av EU:s högsta arbetslöshetstal – särskilt bland unga – samtidigt som sysselsättning och integration hackade. Tillväxten såg hygglig ut på papperet, men arbetsmarknaden var en akilleshäl och utanförskapet växte. Det är arvet Socialdemokraterna lämnade. Att regeringen på kort tid fått igång satsningar på försvar, skärpt rättspolitik, ny kärnkraft och ekonomisk återhämtning är en bedrift – inte ”valfläsk”.
Så när Ulf Kristersson talar om terrorromantik är det inte plumphet. Det är en träffande beskrivning. Socialdemokraterna har gång på gång slätat över, ursäktat eller legitimerat extremism. Att nu iklä sig martyrens mantel och låtsas vara ensam bärare av traumats börda är ren historieskrivning på beställning.
Exempel som visar mönstret:
– Olof Palme: gick i täten bredvid Nordvietnams Moskvaambassadör, höll hyllningstal på Kuba, skakade hand med Fidel Castro, omfamnade PLO-ledaren Yassir Arafat – och hade kontakter med Libyens diktator Muammar Khaddafi.
– Ingvar Carlsson: gick hand i hand med Robert Mugabe, trots att Mugabe redan då var ansvarig för massmord på tiotusentals civila.
– Pierre Schori: beskrev Kuba i rosiga ordalag och försvarade väpnad kamp.
– Marita Ulvskog: demoniserade politiska motståndare med 30-talsliknelser.
– SSU Skåne: upprepade skandaler, slagord som ”krossa sionismen”, dokumenterat och kritiserat.
– Tro och Solidaritet (tidigare Broderskap): formaliserade samarbeten med aktörer kopplade till Muslimska brödraskapet.
Det är ingen olycka och inget missförstånd. Det är ett mönster. Socialdemokratin har i decennier valt sina vänner bland diktatorer, revolutionärer och terrorister. Palme kramade Arafat och log med Khaddafi. Ingvar Carlsson gick hand i hand med Mugabe. I dag försvarar Andersson en riksdagsledamot med Hamas-kopplingar.
Samma parti som låtsas vara demokratins yttersta garant har gång på gång stått på fel sida av historien. När de nu talar om ”terrorromantik” är det inte andra de beskriver – det är sig själva
Och listan kan göras längre. Socialdemokratins historia rymmer både flirtar med nazismens rashygien och steriliseringspolitik, hyllningar av kommunistiska diktaturer och öppna samarbeten med islamister. Det är inte misstag – det är ett mönster.
Ett parti som själv gång på gång dragit gränsen mot demokratins fiender försöker nu klä ut sig till demokratins garant. Det är hyckleri på högsta nivå.
Text: Roger Salle
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe.
Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
