Historieförfalskning i moralens tjänst
Ann Heberlein vill få oss att tro att ett par tydliga meningar från en svensk minister är början på trettiotalet. Det är inte bara fel. Det är intellektuell lathet förklädd till moral och ett rigoröst tankeslarv som gör våld på historien.
Det intressanta med Heberleins text är inte att hon ogillar Carl-Oskar Bohlins retorik. Det får man göra. Det intressanta är varför hon gör det – och vilka konsekvenser hennes sätt att resonera faktiskt får.
Hon utgår från att själva handlingen att dra en moralisk gräns är farlig. Att säga att det finns ett ”vi” och ett ”dom” betraktas som misstänkt i sig, oavsett vad gränsen gäller, oavsett vem som avses. Därifrån rullar hon baklänges genom historien och landar i trettiotalet, Balkan, Rwanda och apartheid. Gränsdragningen blir synden. Innehållet slipper hon ta i.
Men i Bohlins fall handlar det inte om etnicitet, identitet eller kollektiv skuld. Det handlar om handlingar och ideologier. Om rörelser som använder döden som politiskt verktyg. Att då säga att det finns en moralisk skillnad mellan dem som försvarar liv och dem som glorifierar död är inte ett första steg mot avhumanisering. Det är ett första steg mot moralisk klarhet.
Trettiotalet började för övrigt inte med att demokratier pekade ut sina fiender. Det började med att de inte vågade göra det. Weimarrepubliken föll inte av tydlighet, utan av feghet. Staten tappade greppet, våldsmonopolet eroderade, extremister tilläts marschera fritt och språket blev så räddhågset att inget längre kunde kallas vid sitt namn. Sammanbrottet tog fart i frånvaron av gränser, inte i deras existens.
Heberleins grundläggande misstag är att hon behandlar alla former av ”vi och dom” som moraliskt likvärdiga. Hon gör ingen skillnad mellan att peka ut fiender till det öppna samhället och att beröva människor deras mänskliga värde. Två helt olika processer smälts samman till en. Resultatet blir att demokratins självförsvar misstänkliggörs, medan det som försvaret riktas mot försvinner ur bilden.
Historiskt är det dessutom fel. Folkmord och totalitära övergrepp uppstår inte för att stater talar tydligt om hot. De uppstår när stater kollapsar, när våldsmonopolet försvinner, när ideologier tar över institutioner, när rättsstaten urholkas och när människor i praktiken berövas sina rättigheter genom lag, propaganda och våld. Att jämställa detta med att en minister fördömer dödsdyrkande ideologier är att reducera historien till moralisk rekvisita.
Det mest problematiska är den förskjutning som sker. Om varje tydlig moralisk distinktion misstänkliggörs, om varje fördömande av terrorism beskrivs som ett embryo till fascism, då hamnar vi i en märklig moralisk inversion. Motståndet mot terrorn görs farligare än terrorn själv. Offret ska tiga, annars riskerar det att framstå som hotfullt. Förövaren får i stället rollen som ”en part i en konflikt”.
Det är inte Bohlin som öppnar dörren för avhumanisering. Det är Heberlein som flyttar gränsen för vad som får kallas ondska. När terrorns språk kan framstå som en legitim position, medan motståndet mot terrorn görs misstänkt, då har vi lämnat etikens område och klivit in i intellektuell självdestruktion.
Det var inte så trettiotalet började.
Men det är så demokratier slutar försvara sig och journalistiken dör
Text: Roger Salle
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
https://www.expressen.se/kronikorer/ann-heberlein/carl-oskar-bohlins-retorik-ger-mig-kalla-karar/