När ett folk ropar efter Reza Pahlavi och världen tittar bort
Över hela världen hörs samma rop. Inte mullornas namn. Inte revolutionsgardets. Inte någon annan totalitär ledare. Det är Reza Pahlavis namn som skanderas. Inte av nostalgiska skäl, utan därför att människor desperat söker ett tydligt brott med det som i dag krossar Iran.
Hur många som dött under regimens stöveltramp vet ingen exakt. Internet är avstängt, journalister tystas och informationen sipprar ut i fragment via anhöriga i exil. Men osäkerheten gäller siffran, inte verkligheten. Tusentals har dödats. Regimen har gått till öppet angrepp mot sin egen befolkning. Den skjuter, fängslar, låter människor försvinna. Det handlar inte om ordning eller säkerhet. Det är statligt våld, riktat mot ett folk som kräver frihet.
Även i Sverige märks detta. Tiotusentals människor har gått ut på gatorna. De ropar inte efter kompromisser eller reformer. De ropar om frihet. De ropar för dem som inte längre kan höja sin röst. För de döda, de fängslade, de torterade. Exilen talar därför att den vet vad som står på spel.
Iranier i Sverige sörjer. I diasporan världen över sörjer man. Men sorgen är inte stillsam. Den är laddad med vrede, med mod och med en vägran att acceptera att ännu en generation ska malas ner. I detta mörker finns ett namn som människor lutar sig mot. Inte som en frälsargestalt, utan som symbol för ett Iran bortom den religiösa diktaturen.
Det är ingen tillfällighet. När människor riskerar livet ropar de inte efter sina förtryckare. De ropar inte efter fler religiösa råd, fler moralpoliser eller fler revolutionsdomstolar. De ropar efter något annat. Ett samhälle där staten inte äger individen. Där lagen inte är ett teologiskt vapen. Där kvinnors kroppar inte används som slagfält.
Det iranska folket vill inte reformera systemet. De vill lämna det bakom sig. Frihet, inte ett mildare förtryck.
Mot den bakgrunden framstår Sveriges agerande som djupt anmärkningsvärt. Sveriges utrikesminister har tagit emot representanter för den iranska regimen som påstått sig tala för det iranska folket. Det är ett hån. Ett hån mot alla iranier som just nu riskerar sina liv på gatorna. Ett hån mot de döda. Ett hån mot exiliranier som i årtionden varnat för exakt detta förtryck.
Regimen i Teheran representerar inte det iranska folket. Den håller det som gisslan. Att ge dess företrädare legitimitet i dialogens namn är inte realism. Det är ett moraliskt haveri.
När människor skjuts för att de kräver frihet väljer Sverige att hålla möten. När kvinnor misshandlas för att de vägrar bära slöja talar man om diplomatiska kanaler. När internet stängs för att dölja massvåld låtsas man att det finns två likvärdiga parter.
Det som sker nu kommer att skrivas in i historien. Inte som en oklar konflikt och inte som ett svårt diplomatiskt dilemma, utan som ett ögonblick då ett folk slaktades öppet medan omvärlden valde bekvämlighet.
Historien kommer inte att fråga hur balanserade våra formuleringar var. Den kommer inte att bry sig om mötesprotokoll eller pressmeddelanden. Den kommer att fråga vilka som gav legitimitet åt en regim som sköt sitt eget folk, och vilka som valde att kalla mördare för representanter.
Sverige kommer att stå där. Inte bland dem som ropade efter frihet. Utan bland dem som lyssnade artigt på förtryckets sändebud.
Det är så det skrivs in i historien.
Inte med ondskans brutalitet.
Utan med feghetens artighet.
Text: Roger Salle
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.