Alice Teodorescu Måwe – Det är en obekväm sanning.
”I skenet av den pågående debatten framstår folkrätten som varandes i strid med verkligheten; en modell konstruerad för att säkerställa att demokratierna står handfallna, bakbundna, inför alla världens terrorister och despoter.
En del kommer att hävda att kriget som USA och Israel involverat sig i destabiliserar regionen – som om status quo, som innebär att regimen kan fortsätta att skjuta kvinnor som inte bär slöja i ögat, hänga homosexuella från lyftkranar, utgöra ett existentiellt hot mot Israel och använda svenska gängkriminella för att skada svenska judar, skulle vara att föredra. Som om det skulle kunna bli så mycket värre än vad det är och har varit under de 47 år som prästerskapet tillåtits hålla folket och regionen som gisslan.
Det är således inga småsaker som står på spel, det är bokstavligt talat på liv och död. Världen i allmänhet och Israel i synnerhet kan därför inte invänta dagen då Iran använder kärnvapen för att uppnå målet om att förinta landet. Då är det helt enkelt för sent.
Om folkrätten innebär att det är fel att sätta stopp för en regim vars lakejer våldtar kvinnor (för att de visat håret) innan dödsdomen verkställs, som sponsrar Putins krig i Ukraina, som finansierade den värsta pogromen mot judar sedan Förintelsen, ja då är det inte fel på de som agerar för att få ett slut på brotten mot mänskligheten. Då är det fel på folkrätten eller i vart fall på den nuvarande, ytterst opportunistiska, tillämpningen av den.
Demokrati kan inte bombas fram i betydelsen att den automatiskt uppstår ur ruiner. Men ibland måste ruinerna först skapas för att något annat än tyranni ska kunna växa fram.
Det är en obekväm sanning. Men så är ju sällan sanningen bekväm för den som söker undfly moraliskt ansvar.”
Läs Mer från Alice: Här