Vänsterpartiets judehat är inget rutinfel
På bara några dagar har granskningen av Vänsterpartiets kandidater blottlagt en omfattning av öppet judehat och terrorromantiska uttryck som rimligen borde ha dominerat den politiska debatten. Inte därför att varje vänsterpartist bär ansvar för vad enskilda kandidater har skrivit, utan därför att samma offentlighet som i decennier har granskat Sverigedemokraternas gamla inlägg, gamla bilder och perifera kopplingar nu plötsligt verkar betydligt mer benägen att tala om rutiner, gamla delningar och organisatoriska svårigheter.
Det säger en hel del.
När Sverigedemokraterna granskas räcker det ofta med något som skrevs för många år sedan för att det ska sägas något om partiets kultur. Ett gammalt inlägg, en gammal bild eller en perifer koppling blir snabbt en pusselbit i en större berättelse. Då handlar det sällan bara om personen som har skrivit eller delat något. Då handlar det om miljön, toleransen, sammanhanget och frågan om vad partiet egentligen har släppt fram.
Men när Vänsterpartiet nu tvingas stryka kandidater efter avslöjanden om antisemitism och terrorhyllningar låter det annorlunda. Expressens granskning har identifierat 25 kandidater som hyllat terrororganisationer som Hamas, Hezbollah och Houthi-rebellerna, sörjt deras ledare eller ifrågasatt Förintelsen. Hittills har 22 av dem strukits från partiets vallistor.
Plötsligt hamnar fokus på hur svårt det är att kontrollera människor. Plötsligt ska man förstå att gamla delningar är gamla delningar, att medlemmar är många och att partiorganisationer inte kan förväntas ha fullständig koll på allt som personer har skrivit flera år tillbaka.
Ida Gabrielsson försvarar partiet med att man inte kan ha koll på vad personer delat för flera år sedan, särskilt inte om de inte ens var medlemmar då. Hon frågar hur urvalet annars skulle gå till och antyder att det vore orimligt att granska vissa grupper hårdare än andra. Det kan låta rimligt vid första anblick. Inget parti kan naturligtvis veta allt om varje medlem. Ingen organisation kan skanna internet bakåt i tiden efter varje formulering, varje delning och varje tveksamt inlägg.
Men det är också en undanmanöver.
För frågan är inte om ett parti kan kontrollera allt som varje medlem någonsin har skrivit. Frågan är varför Vänsterpartiet och dess omgivande opinionsmiljö så ofta har varit skickliga på att identifiera, fördöma och politiskt använda rasism hos sina motståndare, men betydligt sämre på att upptäcka antisemitism, islamistisk terrorromantik och judehat i de egna leden. Frågan är varför just den sortens hat så ofta tycks kunna passera som engagemang, solidaritet eller aktivism, ända tills någon utanför partiet börjar granska.
Nooshi Dadgostar har försökt tona ned saken genom att tala om en ”handfull” personer och genom att betona att flera inlägg ligger långt tillbaka i tiden. Men när Expressen kunnat visa att minst 25 kandidater hyllat ledare för terrorstämplade rörelser, skapat AI-bilder av dem som stiger till himlen eller ifrågasatt antalet offer under Förintelsen, blir ”handfull”-argumentet svårt att ta på allvar. Att åsikterna uttrycktes för flera år sedan visar inte att problemet är mindre. Det visar att de inte uppstod i går. De har funnits där länge. Partiet såg dem inte, ville inte se dem eller förstod inte allvaret förrän medierna började granska.
Det är här hyckleriet blir så tydligt. När en sverigedemokrat skrev något olämpligt på nätet för tio år sedan ansågs det säga något om hela partiet. Då ställdes frågorna om partikultur, ledarskap och värderingar. Men när vänsterpartister sprider judehat eller hyllar terror blir det plötsligt enskilda fall, gamla delningar och bristande rutiner.
Det håller inte.
Antisemitism är inte mindre allvarligt för att den kommer från vänster. Terrorromantik blir inte mindre farlig för att den kläs i språk om solidaritet. Och judehat upphör inte att vara judehat för att det döljs bakom Palestinaaktivism. Tvärtom blir det farligare när det får politisk fernissa och kan röra sig genom miljöer där människor gärna ser sig själva som moraliskt överlägsna sina motståndare.
Medierna borde därför ställa samma frågor till Vänsterpartiet som de i decennier har ställt till Sverigedemokraterna. Hur kunde detta ske? Vilken partikultur gjorde det möjligt? Varför reagerade partiet inte tidigare? Hur många fler har missats? Och varför ska väljarna tro att detta är ett marginellt problem när minst 22 kandidater har behövt strykas på bara några dagar?
Det här säger inte allt om varje vänsterpartist. Men det säger något om ett parti som under lång tid har haft svårt att dra en tydlig gräns mellan legitim Israelkritik och antisemitism, mellan solidaritet med palestinier och ursäkter för islamister, mellan antirasism och rent judehat.
Det är inte bara ett rutinfel. Det är ett politiskt haveri.
Text: Roger Salle – Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig så får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd – det gör verkligen skillnad!