Anders Lindberg försvarar mediemakten – inte demokratin
Anders Lindberg säger sig försvara demokratin, men i praktiken försvarar han mediemakten. När politiker granskas kallas det journalistik. När medier granskas kallar han det demokratihot. Det är en bekväm retorik för den som vill behålla sin egen maktställning utan att själv behöva stå till svars för den.
I ett inlägg på X slog Lindberg fast att Sverigedemokraterna inte är ett demokratiskt parti. Skälet, enligt honom, är att partiet kritiserar svensk media och kallar delar av den systemhotande. Men där gör han en medveten sammanblandning. Kritik mot mediernas maktställning, politiska slagsida och aktivistiska inslag förvandlas till ett angrepp på den fria pressen.
Det är inte medier i sig som Sverigedemokraterna främst riktar sin kritik mot. Kritiken handlar snarare om opinionsbildare, kampanjjournalister och propagandister som uppträder som neutrala företrädare för journalistiken samtidigt som de driver tydliga politiska linjer. Anders Lindberg är ett tydligt exempel på just detta. Han är politisk chefredaktör på Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida, men talar här som om han företrädde den fria pressen i stort.
Det är en roll han inte har. Han är opinionsbildare, inte neutral domare i demokratifrågan. I en demokrati ska medier självklart granska politiker. Det är en av journalistikens viktigaste uppgifter. Men samma demokratiska princip gäller också åt andra hållet: politiker, väljare och andra medier måste få granska medierna. Pressfrihet innebär inte immunitet från kritik. Public service och mediestöd är politiska konstruktioner, inte heliga institutioner utanför demokratisk debatt. Och journalistik blir inte neutral bara för att den själv använder ordet oberoende.
När Lindberg varnar för att Sverigedemokraterna kan få inflytande över mediepolitiken låter det därför som att denna politik redan borde vara reserverad för vänstern. Som om kulturdepartementet, public service och mediestödet tillhör ett visst politiskt block och bara får hanteras av människor med rätt åsikter. Men det verkligt odemokratiska vore att hävda att vissa folkvalda partier inte ska få driva mediepolitik därför att etablerade opinionsbildare ogillar deras samhällssyn. Man kan kritisera Sverigedemokraterna. Man kan tycka att deras syn på public service, kulturpolitik och mediestöd är fel. Men att kalla partiet odemokratiskt för att det kritiserar mediemaktens ställning är inte ett seriöst demokratiargument. Det är retorik, och en ganska bekväm sådan.
För Anders Lindberg handlar detta mindre om att försvara den fria pressen än om att försvara ett mediesystem där vänsterliberala redaktioner länge har kunnat agera politiskt, samtidigt som de kräver att behandlas som neutrala demokratiska institutioner. Den positionen blir allt svårare att upprätthålla. Om medier har makt ska de också tåla granskning. Om opinionsbildare vill bedriva politik ska de också tåla politisk kritik. Och om Anders Lindberg vill uppträda som representant för medierna i stort, får han acceptera att många inte längre köper den rollen.
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig så får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.
Text: Roger Salle