Förstår ni vad ni gjort?
Sedan december har jag följt vad som hänt i Iran, och sedan januari har fragmenten långsamt kommit ut: filmer, vittnesmål, namn och ansikten. Barn, vuxna och unga människor med hela livet framför sig. Jag har sett hyllningar till dem som dödats, fotografier från födelsedagar, bröllop och helt vanliga dagar. Människor som hade familjer, vänner, planer och framtidsdrömmar och som i grunden inte krävde något mer än det vi själva betraktar som självklart: rätten att leva fria liv.
Regimen svarade med systematiskt och skoningslöst våld. Det här var inte några enstaka övergrepp eller olyckliga incidenter, utan ett organiserat våld mot människor som utmanade makten. Många av oss förstod tidigt hur illa det var, trots att landet släcktes ner och trots försöken att förhindra omvärlden från att se vad som pågick. Internetnedstängningen var inte bara censur. Den isolerade människor, försvårade dokumentationen och gjorde det svårare för världen utanför att förstå omfattningen samtidigt som våldet fortsatte.
För mig blev det efterhand också personligt. Jag har fått mejl och samtal från människor som varit fullständigt brutna av det som hänt, från människor som förlorat någon, som levt i skräck för anhöriga och vänner kvar i Iran eller som helt enkelt velat att någon utanför landet skulle lyssna och förstå. Jag har gråtit med dem, och det har skurit i mig att höra deras berättelser.
Efter ett tag går det inte längre att se allt detta som statistik eller som rapporter från ännu ett land i kris. Namnen fastnar och ansikten blir bekanta. Varje fotografi föreställer någon som hade ett liv omkring sig, någon som älskades av andra, som hade planer för nästa vecka eller nästa år och som utgick från att det också skulle finnas en morgondag.
Det är därför omvärldens reaktion blivit så svår för mig att förstå. Och när jag talar om omvärlden menar jag inte någon abstrakt massa. Jag menar politiker som nöjde sig med ord, internationella institutioner vars reaktioner inte stod i proportion till det som skedde och en västerländsk medievärld som efter en tid drog vidare när nyhetsvärdet svalnade.
Regimen dödade sitt eget folk, men stora delar av världen tycktes ändå bara gå vidare. Det är ett svek som jag fortfarande har svårt att sätta ord på. Cynisk realpolitik, rädsla för regional instabilitet och diplomatiska hänsyn fick alltför ofta väga tyngre än de människor som faktiskt dödades. Samtidigt har människor och opinionsbildare som annars talar högt om mänskliga rättigheter, kvinnors frihet och förtryck i just Irans fall mött detta med en märklig selektiv tystnad, som om bilderna inte riktigt räckte, som om vittnesmålen kunde läggas åt sidan och som om människorna som sköts på gatorna inte vägde lika tungt när storpolitiken gjorde sig påmind.
Det är just den delen jag har svårast att förstå. Iranierna bad inte världen att kämpa åt dem. De gick själva ut på gatorna, tog riskerna, filmade, dokumenterade och försökte få ut sina berättelser medan våldet pågick omkring dem. De gjorde vad de kunde för att världen skulle se, och många gjorde det med en risk som vi här knappast kan föreställa oss.
Trots det blev det märkligt tyst.
Jag har därför allt svårare att beskriva det som enbart likgiltighet. Det finns något mörkt i att kunna se människor riskera sina liv för samma frihet, värdighet och rättigheter som vi själva säger oss försvara, för att sedan vända bort blicken när de faktiskt tvingas betala priset för dem.
Och våldet tog inte slut bara för att demonstrationerna försvann ur nyhetsflödet. Gripanden och repression har fortsatt, människor med koppling till protesterna har avrättats och familjer har utsatts för påtryckningar och försök att tystas. För dem som drabbats finns inget tydligt före och efter. Det som för resten av världen blev en nyhet som passerade fortsatte att vara deras verklighet långt efter att kamerorna riktats åt ett annat håll.
Det är också därför dokumentationen är så viktig. Den islamiska republiken använder våld och rädsla som metod, men den har också ett uppenbart intresse av att tiden gör sitt arbete: att bilderna försvinner längre och längre ner i flödet, att namnen bleknar och att det efter några månader blir möjligt att börja skriva om historien eller få det som hände att framstå som mindre omfattande än det faktiskt var.
Det är därför jag tycker att Manotos fyrdelade dokumentär ”This Is Our Story” – måste ses. Där finns timmar av material från Iran: mobilfilmer, vittnesmål och bilder från människor som själva befann sig mitt i det som hände. En del filmade medan våldet pågick omkring dem, och vissa bilder är inspelade under de sista ögonblicken i människors liv.
Det är det som gör materialet så svårt att värja sig mot. Det är inte någon utomstående berättare som sitter på tryggt avstånd och i efterhand förklarar vad iranierna upplevde. I stor utsträckning är det iranierna själva som visar det genom sina kameror och sina röster, genom rädslan, kaoset och det de såg omkring sig.
De fragment som vi sedan januari sett ett och ett får där ett sammanhang. Material som tidigare kunnat passera som ännu ett klipp i ett socialt medieflöde bildar tillsammans en berättelse om vad som hände när människor gick ut på gatorna och regimen svarade med skoningslöst våld.
Det här materialet måste få leva längre än nästa nyhetscykel. Se dokumentären, läs granskningarna och sprid den vidare. Inte för Manotos skull och inte för min, utan för människorna som tog upp sina telefoner när det hade varit betydligt säkrare att stoppa dem i fickan. De förstod att om de inte dokumenterade det som skedde kanske ingen utanför Iran någonsin skulle få se det. Några av dem överlevde inte själva det de försökte dokumentera.
De lämnade efter sig bevis. Det minsta vi kan göra är att se till att bevisen inte försvinner.
Daily Mail har också gjort en omfattande granskning av materialet. Den handlar om just det som gör dokumentationen så svår att skaka av sig: människor som misshandlas, beskjuts och dödas framför kamerorna medan de själva och andra omkring dem försöker dokumentera vad regimen gör.
Läs den.
Se sedan Manotos fyrdelade This Is Our Story. Det är inga behagliga bilder, men det är heller inte meningen. Det här är vad som hände människor vars enda krav i grunden var något som vi själva tar för givet: frihet.
Iran är inte den islamiska republiken. Iran är människorna. Det är kvinnorna och männen vars namn jag sett passera framför mig sedan januari, barnen, familjerna och de unga som borde ha haft hela livet framför sig. Den islamiska republiken är regimen som gjorde detta mot dem.
Om omvärldens tal om mänskliga rättigheter ska betyda någonting måste det också märkas när det kostar något. EU har nu terrorlistat Revolutionsgardet, men en sådan markering får inte bli ännu ett beslut som uppmärksammas några dagar och sedan glöms bort. Regimen måste mötas av verkliga konsekvenser, och stödet för iraniernas rätt till frihet måste vara något mer än högtidliga formuleringar när kamerorna är på.
Vi kan inte i efterhand säga att vi inte visste. Informationen fanns, bilderna fanns och vittnesmålen fanns. Människor riskerade sina liv för att få ut dem till oss. Vi visste tillräckligt. Efter allt detta återstår bara en fråga till dem som såg, visste och ändå valde tystnaden:
Förstår ni vad ni gjort?
Text: Roger Salle – Om du uppskattar mina texter och vill stötta oberoende opionsbildning får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.