Demokratin är större än Jonna Simas tankespråk
Från klassförrädare till tankepolis. Fyrtio år efter mordet på Olof Palme används hans arv för att dra gränsen mellan rätt och fel i svensk politik. Problemet är inte oenigheten utan föreställningen att demokratin talar med en enda röst.
Det är 40 år sedan skotten föll på Sveavägen. Minnet av Olof Palme återkommer som politisk spegel. Den här gången för att slå fast att Sverige behöver fler klassförrädare. Fler rika som sviker sin egen klass och ställer sig på rätt sida av historien.
Utgångspunkten är att dagens regering representerar en auktoritär och högerextrem inriktning som hotar demokratin. Det sägs inte som en tes att pröva utan som ett konstaterande. Därifrån följer den moraliska uppmaningen: var lojal med demokratin, inte med din klass.
Men i en parlamentarisk demokrati är regeringsmakten resultatet av val. Den kan kritiseras, bekämpas och bytas ut. Det är demokratins funktion. Att däremot antyda att ett valresultat i sig signalerar demokratisk urholkning är en betydligt allvarligare anklagelse.
När Olof Palme lyfts fram är det inte den historiske politikern vi möter utan symbolen. Överklasspojken som valde arbetarrörelsen. Klassförrädaren som blev moralisk förebild. Berättelsen är effektiv eftersom den är enkel.
Men den förenklar bort det väsentliga.
Palme var ingen samlande mittenfigur. Han var en konfliktpolitiker. Han drev ideologi med kraft och tog strid. Att göra honom till symbol för ett harmoniskt samhälle som håller ihop är att skriva om historien i efterhand.
Framför allt är det missvisande att beskriva klassförräderi som ett demokratiskt ideal. Palme bytte inte sida för att rädda en abstrakt demokrati. Han gjorde det därför att han delade socialdemokratins analys av makt och kapital. Det var en politisk övertygelse.
Det är här tankespråket blir intressant.
I det språket är vänsterns analys liktydig med demokratins kärna. Avvikelsen kräver förklaring. Oenighet antyds vara ett lojalitetsproblem. Högertankar, konservativa idéer och restriktiva samhällsvisioner behandlas inte som legitima politiska alternativ utan som moraliska avvikelser.
Men pluralism innebär att konkurrerande samhällsprojekt samexisterar inom samma demokratiska ram. Det finns rationella argument för en stram migrationspolitik, för hårdare kriminalpolitik eller för andra ekonomiska prioriteringar än de socialdemokratin förordar. Man kan hålla dem för felaktiga. Man kan argumentera emot dem. Men de är politiska ståndpunkter, inte demokratiska överträdelser.
När demokratin reduceras till en ideologisk kvalitetsstämpel förlorar den sin funktion som spelregelssystem. Den blir ett värdeord som delas ut till rätt åsikter och dras tillbaka från fel.
Det är där problemet uppstår.
Demokratin är inte en ideologisk slutdestination. Den är en procedur för fredlig maktkamp mellan olika visioner om samhället. När den görs beroende av en specifik politisk riktning inskränks det demokratiska rummet.
Problemet i svensk debatt är därför inte att människor tycker olika. Det är föreställningen om att demokratin har ett förutbestämt ideologiskt innehåll. När Jonna Sima och Aftonbladets ledarsida reducerar demokratin till en fråga om ideologisk lojalitet undergräver de just den pluralism som demokratin vilar på.