Islamism har noll att göra i Sverige
Sverige är ett sekulärt land. Det är inte en värdering bland andra, utan en grundprincip. Staten ska vara religiöst neutral, ideologiskt självständig och fri från konfessionella lojaliteter. Den principen gäller alla religioner. Utan undantag.
Mot den bakgrunden är debattartikeln om det brutna samarbetet mellan Sida och Islamic Relief inte ett försvar av rättssäkerhet, utan ett försök att omförhandla statens rätt att sätta gränser. När staten säger nej till offentliga medel och strategiska samarbeten svarar man inte med sakargument, utan med anklagelser om rasism och ”pågående utradering av muslimskt samhällsliv”.
I praktiken påstår skribenterna att det pågår en statlig förföljelse av muslimer i Sverige. Det är ett allvarligt påstående. Och det är felaktigt. Sverige förbjuder inte islam, stänger inte moskéer, kriminaliserar inte religiös praktik och särbehandlar inte muslimer i lagstiftning eller myndighetsutövning. Det som sker är att staten avslutar samarbeten när organisationer inte uppfyller de krav som gäller för att ta emot offentliga medel.
Det är också exakt vad som hänt här. Bidragen har inte dragits in på grund av religion, utan därför att Islamic Relief inte bedömts kunna upprätthålla de grundläggande demokratiska och organisatoriska krav som krävs för fortsatt statligt stöd. Det är inte islamofobi. Det är konsekvens.
Samma logik gäller alla aktörer. Kristna samfund, sekulära föreningar, högerextrema eller vänsterextrema organisationer som inte lever upp till demokratikriterierna får inte heller bidrag. Offentliga medel delas inte ut för att en verksamhet upplever sig som god, utan för att den uppfyller fastställda krav. Att muslimska organisationer omfattas av detta är inte särbehandling. Det är likabehandling.
Begreppet islamofobi används i detta sammanhang inte som analys, utan som tillhygge. När en organisation får kritik för ideologi, nätverk eller maktanspråk svarar man inte genom att bemöta sakfrågorna, utan genom att ifrågasätta kritikerna. Men det är ingen fobi att kritisera en rörelse som gör anspråk på politiskt, socialt eller institutionellt inflytande. Tvärtom. I ett sekulärt samhälle är det nödvändigt.
Här suddas också gränsen mellan civilsamhälle och stat medvetet ut. Civilsamhället är fritt just därför att det står utanför staten. Men i samma ögonblick som en organisation vill ha statliga pengar upphör den friheten att vara ovillkorlig. Då gäller statens regler. Då gäller demokratikriterier. Då gäller insyn. Det är inget övergrepp. Det är villkoret.
Religionsfriheten är starkt skyddad i Sverige. Men den har aldrig inneburit rätt till offentliga medel, politiskt inflytande eller statliga samarbeten. Tron är fri. Finansieringen är det inte.
Kritiken mot Center mot våldsbejakande extremism följer samma mönster. Man kräver straffrättsliga beviskrav för administrativa beslut. Men statens ansvar är inte att vänta på konstaterad skuld, utan att agera före skada. Om staten inte får agera preventivt mot extremism och ideologisk infiltration, då abdikerar den från sitt uppdrag.
Här måste en sak sägas utan omsvep: islamism har noll att göra i Sverige. Inte i statens bistånd, inte i dess civilsamhällessamarbeten och inte i dess institutioner. Islamism är inte religion. Det är en politisk ideologi som vill underordna samhället religiösa normer. Den är oförenlig med svensk sekularism, individuell frihet och demokratisk maktdelning.
Det verkliga problemet med debattartikeln är därför inte dess ton, utan dess anspråk. Staten förväntas backa, inte för att beslutet är felaktigt, utan för att alternativet är att stämplas som rasistisk. Det är inte dialog. Det är en maktstrategi.
Det är inte rättssäkerhet. Det är politisk utpressning med moraliska ord.
Text: Salle Roger
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/n1wJVx/steg-i-utraderingen-av-muslimskt-samhallsliv