Ett original som aldrig får glömmas
Det finns människor som lämnar avtryck i en stad utan att någonsin försöka göra det. De behöver inga stora ord, inga fina titlar och ingen uppmärksamhet. De finns bara där, år efter år, tills deras närvaro blir en självklar del av gatubilden. Och när de en dag försvinner känns det som om någonting av staden försvunnit med dem. En sådan människa var Evald Sjödahl, ett av Göteborgs mest omtalade och säregna original.
Vi har berättat om Evald flera gånger tidigare här i Göteborgs historia-gruppen. Ändå tycker jag att han förtjänar att bli ihågkommen igen. Inte för hur mycket pengar han eventuellt hade på banken, inte för vad han ägde eller lämnade efter sig, utan för den människa han var. För mig är det betydligt mer intressant att minnas mannen som vandrade genom Göteborgs gator, som levde på sitt eget sätt och som blev en del av stadens historia utan att själv göra något större väsen av det.
Evald föddes 1910 i Västra Tunhem och kom så småningom till Göteborg. Här skulle han under många år bli en välbekant gestalt. Med sin kundvagn framför sig gick han längs trottoarerna, genom kvarteren och förbi människor som skyndade vidare till sina arbeten, sina hem och sina vardagliga bestyr. Själv verkade han aldrig ha särskilt bråttom. Han följde sina egna vägar, sina egna vanor och sin egen uppfattning om hur livet skulle levas.
Många äldre göteborgare minns säkert hans speciella klädsel. Lager på lager av slitna plagg som skyddade mot kylan, tidningspapper i skorna och den märkliga mössan som han själv hade tillverkat. Kundvagnen var hans ständiga följeslagare, fylld med sådant som andra människor kanske hade kastat bort men som Evald fortfarande såg ett värde i. Han samlade tomflaskor och annat som kunde komma till användning. Det var hans vardag, hans sysselsättning och på många sätt hans sätt att möta världen.
Det gamla Göteborg hade flera sådana personligheter. Människor som stack ut från mängden och som alla kände igen, även om få egentligen kände dem. De hörde till staden lika naturligt som spårvagnarnas gnissel i kurvorna, regnet över Avenyn och människorna som stod och väntade vid hållplatserna. Evald var en av dem. Man kunde se honom på långt håll och redan innan han kommit fram visste man vem det var.
Barn stannade upp och tittade nyfiket. Vuxna kunde le igenkännande eller växla några ord om honom. En del tyckte säkert att han var märklig, andra såg honom med värme och respekt. Så är det ofta med människor som väljer att leva annorlunda. De väcker frågor hos omgivningen, ibland också fördomar. Men Evald fortsatte sina vandringar, oberoende av vad andra tänkte och tyckte.
Under julen 1973 fick han möjlighet att bo i en lägenhet med rivningskontrakt i Haga. Det var ett ovanligt avbrott i ett liv som till stor del hade tillbringats ute på stadens gator. Men inte heller där verkade han ha något större behov av bekvämligheter. Han var van vid det enkla och hade sedan länge skapat sig en tillvaro där mycket av det som andra betraktade som nödvändigt saknade betydelse.
Med åren började det berättas allt fler historier om Evald. Några handlade om hans sparsamhet, andra om hans besök på banken. Det talades om pengar och om hur mycket han egentligen ägde. Men jag tycker att just den delen av hans liv har fått alldeles för stor uppmärksamhet. För vad spelar det egentligen för roll? Evald var inte något Göteborgsoriginal på grund av sitt bankkonto. Han var det därför att han var Evald. En människa som levde sitt liv på ett sätt som ingen annan riktigt kunde efterlikna.
När åldern till slut gjorde de långa vandringarna allt svårare fick han flytta till Fjällbo servicecenter. Där väntade ett eget rum, regelbundna måltider och en tryggare tillvaro. Själv lär han ha beskrivit livet där som ”tipp-topp”. Men Göteborg fanns fortfarande kvar inom honom. Ibland tog han sig in till staden igen, tillbaka till de välbekanta gatorna och de gamla vanorna. Kanske var det svårt att helt lämna det liv han hade levt under så många år.
Den 1 juni 1999 gick Evald Sjödahl bort, nästan 89 år gammal. Då försvann en av de människor som under lång tid hade satt sin alldeles egna prägel på Göteborg. Men minnet av honom levde vidare. I dag finns hans namn också på en av stadens spårvagnar. Det tycker jag är ett vackert sätt att hedra honom. För även om Evald själv tog sig fram till fots, med kundvagnen framför sig, hörde han verkligen hemma i Göteborgs gatuliv.
När jag tänker på Evald är det inte berättelserna om pengar som stannar kvar. Jag ser framför mig en äldre man i sina många lager av kläder, en kundvagn som sakta rullar över gatstenarna och människor som vänder sig om när han passerar. Ett Göteborg som på många sätt inte längre finns. Ett Göteborg där vissa människor blev så välbekanta att de nästan kändes som gamla bekanta, trots att man kanske aldrig hade talat med dem.
Vi behöver inte romantisera hans tillvaro eller låtsas att ett sådant liv alltid var enkelt. Vi vet inte heller allt om hans tankar, ensamhet eller glädjeämnen. Men vi kan minnas honom med värdighet och respekt. Inte som en märklig man att förundras över, utan som en människa som hade sin självklara plats i vår stad.
För mig är det just detta som gör Göteborgs historia så levande. Den består inte bara av stora byggnader, berömda företagsledare, skeppsvarv och historiska händelser. Den består också av människorna som gick på våra gator. De som kanske aldrig fick sina namn skrivna i historieböckerna men som ändå lever kvar i minnet hos generationer av göteborgare.
Evald Sjödahl var en av dem, ett riktigt Göteborgsoriginal. Och sådana människor ska vi aldrig glömma.
Minns du Evald? Såg du honom någon gång med kundvagnen på Göteborgs gator? Kanske har du ett eget minne, en liten händelse eller en berättelse som du vill dela med dig av. Skriv gärna i kommentarerna. Det är genom våra gemensamma minnen som det gamla Göteborg fortsätter att leva.
Dela gärna berättelsen vidare, så att även de som aldrig fick möta Evald Sjödahl får veta vem han var och varför han fortfarande har en alldeles särskild plats i Göteborgs historia.