Roger Sahlström Vad fan har ni gjort med Europa?
Frankrike. Bara namnet väcker tankar på Concorde, storslagen litteratur, filosofi och konst. Ett land som gav världen ett stilbildande mode, en matkultur skapad av gudarna själva och tänkare som ritade om vår syn på människan. Frankrike har alltid varit en symbol för den europeiska civilisationens storhet, dess kreativitet och okuvliga vilja att tänka fritt. Det är det Frankrike jag beundrar. Men det är inte det Frankrike jag ser på nyhetsbilderna i dag.
Där möts jag i stället av brinnande bilar, sönderslagna skyltfönster och maskerade våldsverkare. Politiska protester övergår i upplopp, och människor som säger sig kämpa för ett bättre samhälle angriper just det samhälle de påstår sig vilja förändra. Det finns en avgrund mellan att utmana makten och att försöka dränka samhället i kaos. Ännu mörkare är hur lätt våldet relativiseras när det sker under rätt politiska paroller.
Greta Thunberg reste till Frankrike och hyllade studenternas uppror mot vad hon beskrev som ett extremt våldsamt system, trots att protesterna redan präglades av grovt våld. Våldsverkarna fördömde hon däremot inte. En aktivist som ständigt använder sin moraliska auktoritet borde rimligen kunna rikta några ord mot dem som sätter eld på egendom och angriper poliser. I stället fick vi ännu en hyllning till upproret. Tydligen beror våldets moraliska innebörd helt på vem som utövar det och vilka slagord som vrålas.
Det finns något obehagligt bekant i denna föreställning om att ändamålet helgar medlen, särskilt när delar av den revolutionära vänstern historiskt kunnat finna gemensamma intressen med islamistiska rörelser. Redan före den islamiska revolutionen 1979 varnade Irans dåvarande shah för den oheliga alliansen mellan rött och svart. Shahen såg hur två ideologier med helt olika framtidsvisioner kunde förenas i kampen mot monarkin. Det röda stod för vänstern, det svarta för de reaktionära religiösa krafterna.
Kommunisterna ville ha sin revolution, islamisterna sin, och så länge de hade samma fiende sköts motsättningarna åt sidan. Det där kunde man väl reda ut senare. Problemet var bara att det aldrig blev något senare.
När ayatolla Khomeini tagit makten stod det snart klart vem som skulle bestämma över Irans framtid. Vänsteraktivister som hade hyllat revolutionen fängslades, torterades och avrättades. Den röda revolutionen hade hjälpt den svarta till makten. När makten väl var säkrad behövdes inte längre de gamla allierade.
Det borde vara en av 1900-talets tydligaste lärdomar. Två rörelser behöver inte vara överens om vilket samhälle de vill bygga, för att kunna enas om vilket samhälle de vill krossa. Det finns all anledning att minnas detta när vi betraktar Frankrike. Förhållandet mellan delar av vänstern och politisk islam väcker återigen frågan: vilka värderingar förenar egentligen människor som säger sig kämpa för frihet?
I december 2025 granskade franska nationalförsamlingen relationerna mellan politiker och islamistiska miljöer. Där belystes bland annat beröringspunkterna mellan vänsterpartiet La France insoumise och islamistiska förespråkare. Hur kan människor som annars viger sina liv åt kvinnors frigörelse och sexuella minoriteters rättigheter, samtidigt visa förståelse för rörelser vars ideal står i direkt konflikt med allt detta?
Jag förstår solidariteten med dem som drabbas av krig. Men solidaritet med människor är inte detsamma som solidaritet med de organisationer som påstår sig företräda dem. Ändå går den skillnaden ständigt förlorad. Hatet mot USA, Israel eller västvärlden tycks ha blivit viktigare än de frihetsvärderingar man hävdar att man försvarar.
Vi känner igen fenomenet från Sverige. Ord som rasism och islamofobi används ofta som rena politiska tillhyggen för att tysta debatten. Men det är inte högerextremism att försvara ett sekulärt samhälle. Lika lite som det är rasism att kräva att landets lagar ska stå över religiösa påbud.
Det är just därför Frankrikes utveckling gör mig så förbannad. Vi talar om ett land där upplysningens idéer formades. Att ett sådant samhälle fortfarande tvingas brottas med religiöst auktoritära idéer borde väcka avsky. Iranier som flytt till Europa behöver knappast få förklarat för sig vad som händer när religiös makt dikterar lag och människors privatliv. Det är deras erfarenheter vi borde lyssna till, i stället för att reflexmässigt misstänkliggöra dem som varnar för samma utveckling här.
När konsekvenserna av extremism och misslyckad politik inte längre går att blunda för, kommer de gamla ursäkterna tillbaka. ”Har vi varit naiva?” Naiv antyder att ingen visste, att ingen varnade. Men historien är full av exempel på vad som händer när man underskattar auktoritära rörelser. Iran 1979 borde räcka.
Europa är inte bara en geografisk plats, det är ett arv format av generationer som kämpat för de friheter vi lever med. Kontrasten mellan upplysningens ideal och vår tids politiska feghet kunde knappast vara mer absurd. När det europeiska samhällsbyggets grundvalar hotas, behandlar den politiska klassen det fortfarande som ett byråkratiskt administrationsproblem.
Men kanske är jag orättvis. Kanske har de som konsekvent avfärdat varningarna en genial plan. Det gäller väl bara att plöja ner fler miljoner i socioekonomiska projekt, anställa ytterligare ett par hundra integrationssamordnare och publicera ännu en tandlös myndighetsrapport. Då löser sig nog allt. Om inte, kan vi alltid tillsätta en ny utredning om varför ”ingen såg det komma”.
Under tiden fortsätter Europa att krackelera, och de som ursäktat extremismen vägrar fortfarande att svara på den enda fråga som betyder något:
Fattar ni vad ni håller på att göra med Europa?