När sanningen blir farligare än hatet
I Sverige kan en människa i dag få sitt liv förstört av en formulering på nätet. Ett klumpigt skämt, en hård politisk åsikt, ett felvalt ord eller en obekväm markering kan räcka för att hela den samtida reningsritualen ska dra i gång. Någon skärmdumpar, någon anmäler, någon kontaktar arbetsgivaren och någon kräver ett offentligt avståndstagande. Därefter följer det vi numera känner igen alltför väl: ursäkten, avbönen, fördömandet och den sociala avrättningen.
Det kallas ofta ansvar. Det kallas värdegrund. Det kallas att stå upp mot hat. Men frågan är vad som händer med ett samhälle där fel åsikt i praktiken behandlas som ett större hot än verkligt hat.
För samtidigt som enskilda människor kan jagas för ord, tonfall och politiska uppfattningar har Sverige under lång tid haft betydligt svårare att konfrontera miljöer där hatet är öppet, organiserat och ideologiskt förankrat. Det gäller inte alla moskéer. Det gäller inte alla imamer. Det måste sägas, eftersom ett hederligt samhällssamtal kräver precision. Men det finns islamistiska miljöer, radikala predikanter och religiösa auktoriteter som har kunnat sprida förakt mot Sverige, judar, västerländsk frihet, demokrati, kvinnor, homosexuella och avfällingar utan att möta något som ens liknar samma kraftfulla reaktion som den vanlige medborgaren möter när han säger något som skaver mot tidsandan.
Då blir plötsligt språket försiktigt. Då talas det om dialog, samverkan, nyanser, socioekonomiska faktorer och utsatthet. Då blir det viktigt att inte spä på motsättningar, att inte generalisera och att inte dra för snabba slutsatser. I vissa sammanhang är sådana invändningar rimliga. Ett civiliserat samhälle ska inte kasta sig över hela grupper på grund av vad enskilda företrädare säger. Men när försiktigheten blir ett sätt att slippa säga sanningen är den inte längre ansvarstagande. Då är den feghet i administrativ förpackning.
Det är denna asymmetri som är problemet. Sverige har blivit ett land där makten gärna uppfostrar den ensamme medborgaren, men blir märkligt lågmäld inför kollektiv som kan ställa till besvär. En svensk som skriver fel sak på Facebook kan snabbt få känna offentlighetens vrede. En arbetstagare med fel politisk åsikt kan bli ett personalärende. En debattör kan hängas ut som ett hot mot demokratin för att han säger något som bryter mot samtidens känslomässiga regelbok.
Men när hatet kommer från miljöer som politiker, myndigheter och medier inte riktigt vågar ta i med hårdhandskarna blir reaktionen ofta en helt annan. Då ska allt utredas i evighet. Då ska orden vägas på guldvåg. Då ska kontexten förstås. Då ska broarna inte brännas. Då ska samhället visa tålamod, eftertanke och rättssäkerhet.
Det märkliga är att den vanlige medborgaren sällan får samma generösa behandling när drevet väl har börjat. Då finns sällan samma intresse för sammanhang, proportioner eller mänsklig svaghet. Då är domen redan formulerad innan människan ens hunnit förklara sig.
Det är inte styrka. Det är selektiv moral.
Ett fritt samhälle måste tåla obekväma åsikter. Det måste tåla människor som har fel. Det måste tåla satir, hårda formuleringar, politisk ilska och perspektiv som får det att krypa i kroppen på andra. Yttrandefrihet är inte till för det ofarliga, vänliga och redan godkända. Den finns just för det som skaver. Den finns för det som makten, majoriteten eller den kulturella överheten helst hade sluppit höra.
Därför är det ett allvarligt tecken när ett samhälle börjar behandla avvikande åsikter som smitta, men verkligt hat som ett integrationsproblem. Hot, hets och våldsuppmaningar ska naturligtvis mötas av rättsstatens verktyg. Antisemitism ska inte ursäktas. Hat mot Sverige och svenska samhällsinstitutioner ska inte relativiseras. Religiösa predikanter som sprider förakt mot demokratiska friheter ska inte gömmas bakom floskler om dialog och samverkan.
Men samma samhälle måste också förstå skillnaden mellan verkliga hot och obekväma åsikter. Den som uttrycker en impopulär politisk uppfattning ska inte behandlas som en brottsling. Den som formulerar sig hårt ska inte automatiskt göras arbetslös. Den som säger något som väcker ilska ska inte behöva frukta att hela hans liv ska monteras ned av människor som själva kallar sig toleranta.
Vi har vänt på skalan. I ett friskt samhälle är våldsideologi farligare än dålig ton. Antisemitism är farligare än en obekväm formulering. Förakt mot demokrati, frihet och rättsstat är farligare än att någon vägrar använda rätt samtida kodord. Men i dagens offentliga kultur verkar det ibland vara tvärtom. Det som hotar samhällsgemenskapen på riktigt behandlas med försiktighet, medan det som bara stör den sociala komforten bestraffas med full kraft.
Det är därför människor tappar förtroendet. De ser att reglerna inte gäller lika. De ser att vissa kan få sina liv förstörda för en mening, medan andra kan uttrycka betydligt grövre budskap utan att möta samma konsekvenser. De ser att makten inte saknar verktyg när den verkligen vill agera. Den saknar mod när det kostar något att agera. De ser att Sverige inte längre är kompromisslöst mot hat. Sverige är kompromisslöst mot fel sorts människor.
När människor upplever att friheten är villkorad börjar samhällskontraktet ruttna. När de märker att vissa miljöer skyddas av rädsla, medan andra individer offras för att makten ska visa handlingskraft, då försvinner tilliten. Inte över en natt, men gradvis. Bit för bit. Till slut återstår bara misstanken att principerna inte längre är principer, utan instrument som används olika beroende på vem som står i skottlinjen.
Ett samhälle som är säkert på sina egna värden behöver inte vara hysteriskt inför fel åsikter. Det behöver inte ringa arbetsgivare, kräva offentliga avböner eller organisera sociala avrättningar. Det kan bemöta, argumentera och stå emot. Men ett samhälle som innerst inne är osäkert börjar kontrollera språket i stället för verkligheten. Det jagar symboler eftersom det inte vågar ta konflikterna som betyder något.
Där är Sverige nu. Vi är hårda mot den svage och försiktiga mot den farlige. Vi är modiga när priset är lågt och tysta när priset blir högt. Vi predikar tolerans mot människor som inte hotar oss, men tvekar inför dem som faktiskt utmanar den frihet som gjort toleransen möjlig.
Det är inte ett fritt samhälle när sanningen blir farligare än hatet.
Om Sverige ska hitta tillbaka till något som liknar ryggrad måste vi börja där. Inte med ännu fler värdegrundsdokument. Inte med ännu fler kampanjer mot ”tonen”. Inte med ännu fler offentliga avböner från människor som råkat formulera sig fel.
Vi måste börja med att säga som det är: ett samhälle som straffar fel åsikt hårdare än verkligt hat försvarar inte friheten. Det avvecklar den.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig så får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd – det gör verkligen skillnad!