Terrorn mot judar är ingen slump

Terrorn mot judar är ingen slump
Terrorattentatet mot judar i Australien är inte en isolerad händelse.

Det är ännu ett uttryck för ett mönster som väst under lång tid vägrat erkänna.
Judar angrips inte av en slump, och inte för vad de gör i stunden, utan för vad de representerar. När en idé som föraktar rättsstat, fri tanke och individuellt ansvar söker fiender, då är judarna alltid de första måltavlorna.



Det finns ett genomgående och djupt obehagligt mönster i västvärldens sätt att hantera antisemitism.

• Man ser den alltid i backspegeln.
• Aldrig i realtid.
• Aldrig när den byter språk, symboler eller avsändare.

Så länge judehatet inte marscherar i brun skjorta, så länge det inte citerar Mein Kampf eller ritar hakkors på synagogor, vägrar man att känna igen det.

Det är här sveket börjar.

När judar mördas under sina högtider i öppna, demokratiska samhällen borde varje försvarsmekanism slå till. I stället följer förnekelsen. Medier letar efter förklaringar som inte pekar rakt på ideologin bakom våldet. Akademiker pratar om ”kontext”. Aktivister flyttar fokus från offren till förövarnas bakgrund eller påstådda utsatthet.

Som om igenkännandet av judehat vore villkorat av vem som uttrycker det.

Därför angrips judarna först.

Inte därför att de är svaga, utan därför att judisk civilisation är den tydligaste motbilden till den idé som driver dagens våld.



Judisk tradition bygger på lag före våld, text före dogm, argument före underkastelse. Den kräver ansvar, tolkning och intellektuell hederlighet. För totalitära idéer, religiösa såväl som politiska, är detta ett existentiellt hot.

Historien är entydig. Varje rörelse som kräver absolut lydnad börjar med att angripa judarna. Inte för att de står i vägen militärt, utan för att de vägrar upplösas i kollektivet. Judisk civilisation accepterar inte den slutgiltiga sanningen serverad uppifrån. Den ifrågasätter, prövar och tolkar.

Just därför blir juden fiende i varje system som vill ersätta rättsstat med dogm, individ med massa och debatt med våld.

Väst har byggt ett starkt moraliskt försvar mot nazism. Där råder ingen tvekan. Nazisten är ond, punkt.
Men när antisemitismen kommer från andra håll försvinner plötsligt klarheten.

• Från islamistiska miljöer.
• Från vänsteraktivism.
• Från postkolonial teori.
• Från en retorik där judar reduceras till symboler för makt och Israel till världens samlade skuld.

När antisemitism kläs i antiimperialism, antisionism eller identitetspolitik blir den hanterbar för en offentlighet som annars säger sig stå för tolerans. Hamas propaganda har därför kunnat spridas effektivt i väst. Inte trots, utan tack vare, akademier, kulturredaktioner och politiska rörelser som vägrat dra en tydlig gräns.

• Terrorromantik har maskerats som solidaritet.
• Mord på judar har förklarats som ”reaktioner”.
• Försök att försvara judar eller Israel har misstänkliggjorts som extremism.
• Vad trodde man skulle hända?

Hat fungerar så. När det normaliseras i språket följer det efter i handling. När judar pekas ut som legitima måltavlor i retoriken, då kommer någon till slut att ta orden på allvar. Det som sker nu är inte ett mysterium. Det är en konsekvens.



Vi befinner oss i ett krig, vare sig vi vill erkänna det eller inte.
Men det är inte i första hand ett krig mellan folkgrupper eller nationer.
Det är ett krig mot en idé.

En idé som vill förgöra rättsstaten, misstänkliggöra vetenskapen, krossa den fria debatten och ersätta individuellt ansvar med religiös eller ideologisk underkastelse.

Det var inte judarna som startade detta krig.
Det var inte Israel.

Men när väst vägrar att se vilken idé som driver våldet, när man fortsätter att ursäkta hatet så länge det kommer från ”rätt” håll, då är det inte okunskap längre. Då är det ett val.

Och ett samhälle som inte förmår försvara judarna kommer till slut inte att förmå försvara sig självt.