När Anders Lindberg ropar 30-tal åt fel håll
Anders Lindberg ser 30-talet överallt utom till vänster
Det 30-tal Anders Lindberg varnar för har delvis kommit. Men inte på det sätt han föreställde sig. Det är därför hans text blir så avslöjande. Lindberg hittar återigen hotet hos borgerligheten, hos Sverigedemokraterna, Timbro, Oikos, Kristdemokraterna och Expressens ledarsida. Alla får på olika sätt spela rollen som demokratins dödgrävare när de hotar den socialdemokratiska självbilden.
När judehatet och terrorromantiken i stället dyker upp i Vänsterpartiets närhet, alltså hos det parti som Socialdemokraterna kan behöva för att bilda regering, blir blicken plötsligt mindre skarp. Då handlar det inte längre om en existentiell fråga, utan om ett internt problem att hantera, tona ned eller glömma bort. Så fungerar den moderna vänsterns demokrativarningar: högern ska hållas ren, medan det egna regeringsunderlaget ursäktas.
I början av juni 2026 publicerade Expressen en omfattande granskning som visade att minst 25 kandidater för Vänsterpartiet firat Hamas terrorattack den 7 oktober, förnekat Förintelsen, spridit antisemitism eller hyllat terrorgrupper som Hizbollah och al-Qaida. Flera av dem har därefter strukits från vallistorna. Det är inte en isolerad händelse. Det är ett mönster. Jag har själv i flera år granskat och dokumenterat vänsterns växande judehat. Jag har hundratals timmar film där människor skanderar om att döda judar. Jag har filmat demonstrationer där slagord om Israels utplåning sjungs som vanliga politiska paroller.
Jag har också klipp på Greta Thunberg utanför Israels ambassad där hon dansar och sjunger ”From the river to the sea”. Samma Greta Thunberg som delar av den svenska vänstern fortfarande behandlar som ett moraliskt orakel, och som Anders Lindberg gång på gång lyfter fram som en självklar auktoritet.
Just därför blir tystnaden så avslöjande.
När svensk borgerlighet inte gör som Aftonbladets ledarsida önskar räcker det sällan att säga att man ogillar Tidöpartierna eller Sverigedemokraterna. Då måste det bli demokratins värsta läge sedan mellankrigstiden. Det är ett effektivt retoriskt grepp. Det ger historisk tyngd, moralisk dramatik och en tydlig fiendebild. Problemet är att det också gör analysen sämre. Demokratin mår dåligt på många håll i världen. Auktoritära stater flyttar fram positionerna, rättsstater försvagas och polariseringen är verklig. Det ska tas på allvar. Men det betyder inte att varje borgerlig reform, varje migrationspolitisk åtstramning eller varje kritik mot public service är ett steg mot fascism.
Det är här Lindbergs text havererar. Han börjar i en verklig demokratisk oro, men slutar i vanlig socialdemokratisk valretorik. Allt som ligger till höger om Socialdemokraterna görs till hot mot demokratin. Marknadshyror blir auktoritarism. Sänkt skatt blir demokratifara. Kritik mot folkbildningsstöd blir mörker.
Det håller inte.
Det är en förenkling som urholkar både språket och möjligheten att tala om verkliga hot mot demokratin. Det är fullt möjligt att vara emot Tidöpolitiken. Det är fullt möjligt att kritisera Timbro, Oikos och Sverigedemokraterna för både strategi och sakpolitik. Men när allt detta kallas auktoritärt förlorar ordet till slut sin betydelse. Det auktoritära kännetecknas inte av att någon vill sänka skatter eller ändra migrationspolitiken. Det kännetecknas av att makten angriper fria val, rättsväsende, opposition och pressfrihet. När Lindberg blandar ihop politisk oenighet med demokratins undergång försvarar han inte demokratin. Han gör begreppen trubbigare.
Det mest avslöjande i Lindbergs text är därför inte kritiken mot Sverigedemokraterna. Den är förutsägbar. Det mest avslöjande är den socialdemokratiska självbilden, tanken att demokratin och Socialdemokraterna nästan är samma sak. Att Sverige är demokratiskt när socialdemokratin sätter ramarna, men hotat när väljarna ger någon annan mandat att göra det. Det är en farlig tanke. Inte för att den liknar fascism, utan för att den liknar alla maktpartiers äldsta reflex: att förväxla den egna makten med samhällsordningen.
Därför blir också talet om att borgerligheten har slutat ”hålla rent” så bekvämt. Det låter rakryggat, men kravet riktas nästan aldrig inåt. Var fanns denna kompromisslösa demokratiska renhållning när Socialdemokraterna under decennier byggde makt genom folkrörelser, myndigheter och offentliga institutioner? Var fanns den när islamister bjöds in i föreningsliv under mångkulturens paraply? Och var finns den när Vänsterpartiet gång på gång tvingas hantera kandidater som hyllar terror och sprider antisemitism, samtidigt som Socialdemokraterna ändå kan behöva luta sig mot samma parti efter valet?
Man kan inte samtidigt varna för 30-talet och blunda för antisemitism när den kommer från vänster. Det är just där Lindbergs alarmism blir genomskinlig. Det betyder inte att borgerligheten saknar problem. Sverigedemokraterna har saker att svara för, och borgerligheten har gjort strategiska val som förtjänar att granskas. Men socialdemokratins plötsliga oro för demokratins renhet blir svår att ta på allvar när den nästan alltid sammanfaller med risken att Socialdemokraterna förlorar makt.
Det är också därför 30-talsretoriken blir så missvisande. Sverige ligger fortfarande i toppen av internationella demokratiindex. Det finns globala utmaningar, ett hårdare samtalsklimat och verklig polarisering, men Sverige 2026 är inte Tyskland 1933. 1930-talet var inte en svensk partiledardebatt om hyror eller public service. Det var en tid av paramilitära rörelser, öppet antidemokratiska partier, politiskt våld och totalitära ideologier. Att använda detta som fond varje gång högern flyttar sig högerut är inte historiskt ansvar. Det är historisk inflation.
När delar av unghögern drogs mot fascism och nationalsocialism valde Arvid Lindman att klippa banden. Det är en historisk läxa borgerligheten inte har råd att glömma. Men Socialdemokraterna bör vara försiktiga med att använda 30-talet som moralisk klubba. Den socialdemokratiskt ledda staten hade själv en mörk krigstidshistoria av eftergifter mot Nazityskland, från transiteringar och presspåtryckningar till fortsatt handel med den tyska krigsmakten. Det gjorde inte Socialdemokraterna till nazister. Men det gör deras självbild som demokratins eviga renhållningsarbetare betydligt mindre trovärdig.
Men Lindberg borde minnas en annan: om man ropar 30-tal varje gång man ogillar en borgerlig strategi slutar människor till slut lyssna när hoten faktiskt är verkliga. Demokratin behöver försvaras med precision. Inte med retoriska brandlarm där allt man ogillar förvandlas till fascismens förgård. Sverige har problem. Polariseringen är verklig. Det offentliga samtalet har blivit hårdare. Men Sverige 2026 är inte Weimarrepubliken. Det är ett land där Socialdemokraterna förlorat sitt gamla monopol över anständigheten. Det är kanske det Anders Lindberg egentligen har svårt att hantera.
För länge kunde vänstern definiera vad som var demokratiskt, extremt och normalt. Den tiden är över. ”Hot mot demokratin” kan inte längre bara betyda ”politik Anders Lindberg ogillar”. Demokratin försvagas inte av att borgerligheten vinner val eller samarbetar med partier som Aftonbladets ledarsida avskyr. Den försvagas när medborgarna slutar tro att deras röst räknas, när institutioner politiseras, när medier slutar granska makten och börjar agera kampanjorgan, och när våld och hat ursäktas om det kommer från rätt håll. Det är därför Lindbergs text är ett symptom på det han säger sig varna för. Han klagar på polariseringen, men skriver som om halva Sverige håller på att bära in fascismen. Han varnar för tribalism, men delar själv upp landet i demokrater och demokratihot utifrån vänsterns karta.
Anders Lindberg kan gärna kritisera Tidöpartierna och Sverigedemokraterna. Det hör demokratin till. Men han kan sluta låtsas att varje högerförslag är ett eko från 30-talet, samtidigt som han blundar för judehat som skanderas öppet på vänsterhåll.
Sverige behöver en seriös demokratidebatt. Inte ännu en brandfackla från en ledarsida som har gjort alarmism till affärsmodell.
Text: Roger Salle: Om du uppskattar mina texter och vill stötta oberoende journalistik får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd – det gör verkligen skillnad!
@bladetledare @anderslindberg #svpol