Är det någon som begriper vad Alex Schulman inte begriper?
Alex Schulman har upptäckt att en minister ibland använder ord som hör till det område han ansvarar för. Det tycks ha framkallat något som närmast liknar existentiell svindel. Själv blir jag mest fascinerad av att en av Sveriges mest etablerade skribenter kan ägna en hel DN-krönika åt att stoltsera med att han inte förstår ganska normala ord.
Carl-Oskar Bohlin talar om resiliens, redundans, rådighet, utfallsrum och en dimensionerande uppgift. Schulman reagerar ungefär som om ministern plötsligt börjat tala ett språk ingen annan människa någonsin hört. Problemet är att begreppen inte är märkliga i de sammanhang där Bohlin använder dem. Redundans är ett vanligt begrepp när man talar om kritisk infrastruktur: om en viktig funktion slås ut ska det finnas alternativ som gör att verksamheten kan fortsätta. Resiliens handlar om förmågan att stå emot, hantera, anpassa sig till och återhämta sig efter störningar. Rådighet handlar om att faktiskt ha kontroll över eller möjlighet att förfoga över något – exempelvis en kritisk produktionsförmåga. Utfallsrum beskriver spannet av möjliga utfall i en situation. När ministern för civilt försvar säger att krig är den dimensionerande uppgiften betyder det att krigets krav är det yttersta scenario som det civila försvaret ska byggas och planeras för. Inte mer gåtfullt än så.
Man får tycka att politiker ofta uttrycker sig onödigt krångligt. Det gör jag också. Myndighetssvenska kan vara plågsam, och Bohlin är inte undantagen. Meningen om att ”ta ut steglängden i förmågetillväxten” och ”bryta ut delmängder ur helheter” är ful. Den förtjänar att hånas. Men det är inte den meningen Schulman bygger sin text på. Han gör något annat, och billigare: han låtsas att etablerade fackord är obegripliga och använder sedan sin egen påstådda oförståelse som bevis för att den som sade dem är pretentiös.
Det är en speciell journalistisk metod. Först förklarar man ett begripligt ord obegripligt. Sedan pekar man på den egna förvirringen som om den vore ett argument. Schulman berättar själv att han som tonåring använde ord han inte förstod för att verka bildad. Det är en sympatisk bekännelse. Problemet är att han nu tycks ha valt den omvända strategin: att demonstrativt inte förstå ord för att framstå som folklig. Det är egentligen samma poserande, bara från andra hållet. Tonåringen försökte imponera genom att låtsas kunna mer än han kunde. Den vuxne krönikören försöker roa genom att låtsas kunna mindre än han rimligen gör.
När Bohlin säger att världen ibland förändras ”disruptivt och epokgörande snabbt” frågar Schulman varför han inte bara säger att den förändras väldigt snabbt. Där finns en skillnad. En bil kan köra väldigt snabbt. Ett samhällsskifte kan vara disruptivt. En förändring kan vara epokgörande. Orden beskriver inte bara hastigheten, utan karaktären, omfattningen och konsekvenserna. Man behöver inte älska formuleringen. Den kan absolut stramas upp. Men man bör åtminstone förstå vad orden betyder innan man bygger en hel krönika på att de är tomma eller obegripliga.
Det är först när Schulman slutar spela oförstående och börjar iscensätta Bohlin som en löjlig figur som metoden blir riktigt tydlig. Han fantiserar ihop vad ministern skulle säga om Sverige hamnade i krig och staplar alla uttryck han tidigare gjort sig lustig över till en grotesk mening. Poängen är enkel: titta vad konstigt han pratar. Det är samma humor som när någon i skolan härmar den duktige eleven tills resten av klassen skrattar. Skillnaden är att Schulman inte längre går i gymnasiet. Han är en av landets mest kända skribenter och publiceras i en av Sveriges största morgontidningar. Personen han driver med har dessutom ansvar för det civila försvaret i ett läge där Europa rustar för möjligheten till krig. Då finns det värre egenskaper hos en minister än att han känner till begreppet redundans och kan använda det korrekt. Jag skulle till och med hävda att det är en fördel.
Det verkligt anmärkningsvärda med Schulmans text är därför inte hur Carl-Oskar Bohlin uttrycker sig. Det är att en vuxen skribent kan möta etablerad terminologi, välja att inte sätta sig in i den och sedan göra sin egen ovilja att förstå till själva poängen. Kritik mot dåligt språk är en sak. Att göra kunskap, precision och fackbegrepp till rekvisita i ett mobbarnummer är något annat. Det senare säger dessutom något ganska trist om vår tid: det har blivit möjligt att framställa själva behärskandet av ett ämnes språk som misstänkt, löjligt eller elitistiskt. I stället för att höja läsaren sänker man ribban och skrattar åt den som råkar stå på andra sidan.
Kvar står egentligen två möjligheter. Antingen spelar Alex Schulman medvetet dum för att lättare kunna göra Bohlin till åtlöje. Då är texten inte kritik, utan ett nummer: skratta åt den som kan mer än jag låtsas kunna. Eller så förstår han faktiskt inte orden. Då är saken nästan ännu mer talande. En ledande krönikör i Dagens Nyheter kan då inte, eller vill inte, skilja ett fackbegrepp från en bluff.
Och om det senare är förklaringen blir det svårt att inte se Schulman som en ganska fulländad produkt av den svenska skola som under decennier varit bättre på att tala om likvärdighet och värdegrund än på att ställa krav på kunskap, språk och begreppsförståelse. Det är i så fall nästan den perfekta slutprodukten: en mycket framgångsrik skribent som möter ord han inte känner igen och, i stället för att slå upp dem, gör sin okunskap till ett argument mot den som använder dem.
Vilket av alternativen som är mest smickrande får Schulman själv avgöra. Att det finns en person vandrande på jorden som väljer att uttrycka sig så här ger faktiskt nästan existentiell svindel.
Text: Roger Salle – Om du uppskattar mina texter och vill stötta oberoende opinionsbildning får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.